torsdag 31 december 2009

80-talet redan här



På insidan av mitt badrumsskåp sitter sedan några år tillbaka ett prydligt träningsschema. Tanken är att detta ska uppmuntra till regelbunden löpning, simning, cykling, armhävning eller annan motion. Jag ska i varje fall påminnas om nyttan av dylik fysisk fostran varje gång jag öppnar dörren för att borsta tänderna eller dutta lite deo på den kropp som alltför sällan får svettas ordentligt.

I år har det gått ännu sämre än vanligt. Under mellandagarnas restfrossande passerades ännu ett magiskt tiotal på vågen och lillebror med familj, på julbesök från Sveriges gladare sida, klottrade medlidande på det nästintill tomma schemat:
Bättre lycka nästa år!!!
/Göteborgarna
Det låter som ett nyårslöfte.

Autotune Hall of shame

Kvällens musikevenemang i tvåan, 25-årsfirandet av Rock and roll Hall of fame, radade upp en imponerande samling artister. Ungefär som man tänker sig en Hall of fame – inte alls särskilt rock and roll.

Hur eller hur. Jag hoppas att den ansvarige ljudteknikern fick sin licens indragen efteråt och tvingas ägna resten av sin karriär åt att brusa in missionskapell på det småländska höglandet åt bleka frikyrkopopare med klädspons och attitydproblem. För Autotune kan möjligen tillåtas i begränsade mängder på tredje klassens rapartister, på skådespelare med musikalambitioner och som effekt på något enstaka stick. Däremot ska Sting, Stevie Wonder och Simon & Garfunkel inte "förbättras" genom Autotune. Aldrig. Någonsin.

lördag 19 december 2009

Overklighetens folk

Vid lunch igår var jag nere på stormarknaden för att uträtta ett kort ärende. Jag vet att det var dumt, att man ska vara ute i god tid med alla sina klappinköp och att fredagen före jul är det bättre att vara någon helt annan stans än på det lokala köpcentrat. Hur eller hur.

Tiden står stilla när skjutdörrarna öppnar en tablå av Lars Tunbjörkska dimensioner. Där står två finniga ynglingar och försöker kränga på en äldre herre ett nytt mobilabonnemang, medan mannen verkar mer intresserad av att visa dem att man minsann kan ha bilder på barnbarnen i telefonen. Visst är de fina? Och titta här, hon rider, dotterdottern. Mycket duktig. Snett bakom sitter den tröttaste tomte jag någonsin sett. I luggsliten luva och med tovigt skägg gäspar han stort och verkar undra hur i hela världen han kunde vara så dum att han lät arbetsförmedlingen och mobiltelefonbolaget övertala honom till det här. Ett barn i en lite för liten vagn skriker oupphörligen. Skriker rakt ut så att det albinoblonda håret står åt alla håll. Köerna är redan så långa att adrenalinet samlas i små pölar vid kassorna.

Mitt i allt detta sitter två män på en bänk. Två vinddrivna existenser, för den poetiskt lagde. Ledighetskommittén. Tomtematerial. De ser i vilket fall som helst oerhört nöjda ut. Lagom varma innanför västen studerar de kaoset och ler vänligt åt alla som passerar förbi. De har all tid i världen

Själv bytte jag tempus och stressade upp till jobbet för ännu en trasslig telefonkonferens. Av någon anledning tyckte jag att det viktigaste denna fredag var att övertyga några svenskar, österrikare och argentinare att en viss teknisk fråga borde lösas på mitt sätt, eller i varje fall inte på deras sätt. Visar det sig att jag hade fel hoppas jag att grabbarna på bänken har lite plats över för mig.

tisdag 8 december 2009

Skinn på näsan

Jag passade på att byta skinn på trummorna i helgen. Vita Evans enlagers på pukorna och Remo Emperor på lilla bastrumman. Och det var mödan värt – efter söndagens julkonsert fick jag den finaste komplimang jag någonsin fått av en ljudtekniker. En kommentar som förmodligen ligger på topp-tre bland skråets positiva värdeomdömen:

– Mmmm. Slapp ju ägna mig åt skadekontroll.

Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det

Efter en gräsänklingshelg där jag med stor framgång låtit vaccinera barnen mot grisfeber, försett dem med en varierad och näringsrik kost, hängt upp spegelboll, monterat golvpukeben, bytt trumskinn, skruvat ihop en ny virveltrumma av gammalt skrot och lite annat smått och gott, får jag på omvägar höra att äldste sonen suckat på Facebook: Skönt att mamma kommer hem så man slipper leva på sprutor och pizza.

Nej, nu måste jag sluta. Socialen bankar på ytterdörren.

torsdag 3 december 2009

DJ Ulf

När jag träffade E för 22 år sedan, lär jag ha sagt att "bara jag får hålla på med ljud, ljus och sladdar så är jag nöjd". (Jag jämförde också hennes ögon med en kos, men min bristande talang för raggning är en helt annan historia.)

Därför borde jag väl inte förvånats över hur oförskämt roligt det var att leka DJ. Se dansgolvet gunga och svetten blänka i ljuset som pulserar i takt med mina fräcka beatmixar. Känna basen som dunkar oförtrutet två gånger per sekund, minut efter minut, timme efter timme, som om tiden stod stilla i natten.

Nu var det väl si och så med beatmixandet, kompisarna på nioåringens kalas ville helst höra samma Amy Diamond-låt om och om igen innan det var dags att åka hem till Idol. Men någon gång tyckte jag mig se att det planlösa springandet fram och tillbaka nästan samordnades till rytmiska rörelser i takt med Michael Jackson. Och spegelbollen var fin. Jag tror att jag ska passa på att hänga upp den på toa när E är bortest i helgen.

Ljus över mörka vatten



Det var en närmast religiös upplevelse att åka till jobbet i morse. Min sopiga mobilkamera kan naturligtvis inte förmedla känslan – frostnupna ängar och explosionen av ljus efter den mörkaste november i mannaminne.

Och, som soundtrack till detta, Ekonyheten om sjunkande livbojar. En lömsk läcka, dold bakom påklistrade etiketter och den hårda, blanka plasten som inte hjälper när innanmätet skrumpnar ihop. Frälsarkransen drar den olycklige med sig ner i djupet.

På något sätt har mina misstag och buggiga kod inte samma poetiska kvaliteter.

fredag 27 november 2009

Grotesk Public Service

Jag ber härmed att få instämma i hyllningskören:
Tack!
Tack alla licensbetalare som gör det möjligt att i rikstäckande, marknätsdistribuerad TV på bästa sändningstid se ett program om ett serifflöst typsnitt. En hel timme Helvetica. Underbart!

(Nej, jag är inte ironisk. Om nu någon skulle få för sig att tro det. Repris i Kunskapskanalen lördag 23.00.)

torsdag 19 november 2009

Stilla natt

Julsångssäsongen har börjat. Ägnade morgonen åt att samla ihop mapparna från tidigare år, eftermiddagen åt att lyssna in "nya" låtar (skrivs det egentligen några sådana?) och kvällen är vikt åt ett komprep. Decemberhelgerna började bokas i juli.

Men jag klagar inte – i mitt lilla kontorsrum/labb lyser juleljusen upp tillvaron året om. Detta uppskattas inte riktigt av nattvakten, som därför släcker dem. Varvid jag tänder dem. Nattvakten släcker. Jag tejpar ihop strömbrytaren. Nattvakten drar ur sladden. Jag sätter i den. Nattvakten drar ur den. Jag tejpar fast den. Nattvakten skruvar ur lamporna. Jag skruvar i dem... En bitter kamp i tio månader. Men så här års är allt förlåtet. Frid på jorden.



Golden slumbers

DN recenserade i går Steve Dobrogosz skiva med Beatles-tolkningar, Golden Slumbers. Till min stora glädje upptäckte jag att den finns för nedladdning via Emusic och somnade gott med den i lurarna.

Efter bara en – sömnig – genomlyssning är jag nog inte mogen att instämma i DNs femma, men den kanske kommer. Steve använder ofta en gospelinspirerad frasering och en dynamik som totalt golvat mig de gånger jag hört honom live. Från en knappt hörbar diskant, som får publiken att sitta på helspänn, till näsblodsframkallande oktavbas-riff inom två taktstreck. Här tycker jag svänget ibland blir lidande i några väl såsiga tempon, men gör dig själv en tjänst och lyssna på Across the Universe. Allt är förlåtet.

lördag 14 november 2009

Grå-berra

Äntligen har jag kommit på hur bloggandet ska göra mig rik och berömd. Mode.

Det kan säkert förvåna en och annan som känner mig. Eller vem som helst som någon gång utsatts för min föga inspirerande uppenbarelse. Men det finns tydligen någonting i mina gener eller i min miljö som låter mig med yttersta precision, plagg för plagg, förutse kommande trender.Trots att välja kläder för mig betyder att ta på sig det som råkat hamna överst i torktumlaren.

Även min garderob blir full ibland. Med tanke på hur sällan jag köper nya kläder är detta inte något stort problem, men det händer i varje fall att lite bottenskrap åker till tippen. Inte sällan ackompanjerat av nostalgiska suckar och men-de-är-ju-nästan-hela- eller det-är-ju-bara-fem-år-sedan-jag-använde-dem-utrop.

Därefter händer det. Ofelbart. Jag gjorde mig av med en nästan oanvänd, svart Adidas träningsjacka veckan innan den blev sååå pimp. Jag slängde min UCLA-hood – het, het, het. Jag kastade min Fruit-of-the-Loom-t-shirt. Ja, ni fattar. Nu senast rensade vi bland vinterkläderna och jag offrade min underbart knallröda skidoverall med lila manchester-detaljer. Och vad är det som gäller i Åre i år? Jo, manchester, sparkdräkt och skrikiga 80-talsfärger.

Jag misstänker att Vouge flyttat sin centralredaktion till sortergården i Bankeryd så att de kan paparazzi-lurpassa på mina papperskassar.

fredag 13 november 2009

Fritt fall

Lars G Josefsson har skrivit på ett avtal där Vattenfall tar det fulla ekonomiska ansvaret vid en kärnkraftsolycka i Tyskland. Stor upprördhet.

Personligen undrar jag varför de inte tar samma ansvar i Sverige?

För antingen är kärnkraften så säker som man säger och då är det inga problem att sätta ett företag i pant. Eller så är den inte det.

måndag 9 november 2009

De rätta frågorna 2

De senaste tiden har det så kallade etablissemanget sprungit benen av sig för att försöka hitta faktafel i den debattartikel som Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, fick publicerad i Aftonbladet. Stämmer siffrorna? Är källorna trovärdiga? Kan förutsägelserna vara rimliga? Många spaltmeter blev det.

Av ungefär samma anledning gick jag in på Sverigedemokraternas hemsida. För att dra lite med fingret på listerna, blåsa i hörnen, lyfta på mattorna. Någon smutsig rasistisk detalj måste väl partiet ha missat när städkvasten gick inför förra riksdagsvalet? Och jag måste säga att jag blev förvånad.

De Nya Sverigedemokraterna är minsann inget rasistiskt parti. På sajten Stoppa Rasismen driver man kampanj för upplysning om rasism; förklarar vad främlingsfientlighet, integration och xenofobi handlar om. I partiprogrammet står det att "Kulturella skillnader beroende av rastillhörighet är försvinnande små och påverkar inte Sverigedemokraternas analysgrunder". Ras hade naturligtvis varit ett alldeles för enkelt sätt att sortera ut vilka som är välkomna i folkhemmet.

Nej, istället vill SD nu utgå från, om möjligt, ännu godtyckligare begrepp: "etnisk och kulturell likhet", "den omgivning av självklarheter, minnen och föreställningar som vi lever i", "svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk". Dokumenten och artiklarna på hemsidan är så svepande i sina generaliseringar och så fulla av försåtliga bisatser att de inte går att dissekera utan att spela SD i händerna. De människor som formulerat dessa bryr sig troligtvis inte om enstaka faktafel, lika lite som de fem procent av väljarna som just nu kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna.

I stället för att peta i detaljerna borde någon fråga Jimmie Åkesson vilket Sverige han vill bygga, om han får? Någon borde fråga om Sverige verkligen vill det?

Antar att det borde vara jag.

torsdag 5 november 2009

Skymning

På tal om att tro på något och att älska det man gör, så dog Carina Byström i måndags. Jag borde skämmas som fortsätter att gnälla över småsaker efter att ha mött henne.

Livet är uppenbarligen inte rättvist.

söndag 1 november 2009

Morgonluft

Antar att jag blivit något slags Ljungblahd-junkie, för i kväll satt jag där, igen, och gapade. Samuel Ljungblahd tillsammans med Per-Erik Hallin. Jag skriver det igen: Per-Erik Hallin.

Så enkelt är det. Det finns inget som går upp emot någon som kan sitt hantverk, som tror på något och som älskar det han gör.

Som Per-Erik Hallin.

torsdag 29 oktober 2009

När ett träd faller i skogen

Av ingen särskild anledning alls kom jag att fundera på vilket som är värst – alla herrelösa bloggar som fördunklar cyberrymden likt ett kosmiskt damm, eller att fortsätta skriva utan läsare?

tisdag 27 oktober 2009

Rögle ser pigga ut...

...men hjälmen är nog det viktigaste skyddet.
Hockey med två nioåringar. Ungefär så mycket expertkommentarer man behöver under en livstid. Redan till uppvärmningen.

Pingstfunk

Den på många plan synnerligen begåvade gitarristen Johan Norberg (nej, inte den säkert likaledes begåvade men till sina åsikter ofta obehaglige Johan Norberg) skrev för flera år sedan en krönika i tidningen Fuzz om pingstfunk.

"Vita solbrända amerikaner som spelar trevlig synkoperad musik för välartade ungdomar."

Rakt i solar plexus. Det är för att kyrkan hade de bästa replokalerna och tack vare mina schyssta föräldrar som jag präglats på Alex Acunia, Jeff Porcaro, Steve Gadd och Bernard Purdie. På Håkan Mjörnheim, Peter Ljung, Sam Bengtsson och Per Lindvall. Framför allt Per Lindvall.

Inte mycket att klaga på egentligen. Förutom att man först i fyrtioårsåldern börjar ana att det gjorts en massa annan bra musik också. Sånt som dåtida förtappade jämnåriga antagligen lyssnade på och som nutida hedningar till kompisar vill spela. Led Zeppelin. Deep Purple. Jimi Hendrix.

Och nu? För sent. Hur kan man förväntas förhålla sig till Keith Moon eller Bonzo, när hela ens uppväxt som Lindvall-klon gått ut på att få till en tajt hihat innan Jesu återkomst?

måndag 26 oktober 2009

De rätta frågorna

Papperspost hör inte till vardagen längre. Jag brukar nöja mig med att kolla inkorgen på jobbet en gång i veckan numera. Men i dag låg där ett alldeles färskt exemplar av The NT Insider, en publikation som går mot strömmen – inte bara genom att med sin distribution enträget besvära postverket. Tidningen trycks dessutom uteslutande i enfärg (svart) på tjockt, fiberrikt, pastellfärgat papper (gult denna gång). Formgivningen kan beskrivas som enkel, utan att för den skull vara funktionell (spaltbredder på en dryg A4 är inte ovanliga). Inga bilder, men någon gång en pil i 10% raster. Listningar av källkod och ibland binärdumpar över ett helt uppslag. Innehållet kan omöjligt intressera någon som inte sålt sin själ och vigt sitt liv åt att skriva nedre delen av en Windows-drivrutin. Alltså den exakta målgruppen för utgivaren, OSR Open Systems Resources Inc.

Nu har jag varken ägnat mig åt själen, neder- eller överdelar på fem-sex år, men ser ändå fram emot varje oregelbundet utkommande utgåva av The NT Insider. Anledningen är Peter Viscarola, mannen som skriver vad som faller honom in. Den här gången om ingenjörers förhållande till flygande grisar. Läs själv. Jag väntar.

Oviljan (eller, i värsta fall, oförmågan) att lyfta blicken och ställa de rätta frågorna är verkligen ett påtagligt problem. Inte bara i OSRs användarforum, det hade nog de flesta av oss kunnat leva med, utan för utvecklares arbete i allmänhet. Ett stort och komplext projekt hanterar vi genom att dela upp det i delsystem, apparater, sprintar och arbetspaket. Men vem tar ansvar för vad summan av alla enskilda små beslut, besparingar och optimeringar leder till för system i slutändan?

Antar att det borde vara jag.

söndag 18 oktober 2009

Sanningens sekund

– Det är roligt va? Ni ser verkligen ut att ha kul när ni spelar!

Ynglingen som stegade fram i kväll såg uppriktig ut, och det är klart man suger i sig när man får beröm. Tänker tillbaka på alla timmar i övningsrummet. Slitet som gör att man rör sig någorlunda obehindrat. Efter många år, i min ålder. Att de gjort nytta, alla tillsägelser om att titta upp och se glad ut. Trots att det egentligen bara finns två normaltillstånd; antingen att flugprickarna på notbladet verkligen behövs eller att man hellre spelar med ögonen slutna och låter musiken ta över.

Då kommer det:

– Ni har säkert roligare än publiken.

Ligger antagligen något i det.

lördag 17 oktober 2009

Nördens verktygslåda, typ A

Trummor: Hemmabyggen av Kellerstommar med Yamahabeslag. 8*8", 10*10", 12*12", 14*14" pukor (sällan mer än en eller två, 10+14 eller 12+14). 20*20" och 20*8" bastrummor (nej, jag använder inte dubbla kaggar, inte ens ett dubbeltramp, utan spelar 8-tummaren i jazzigare sammanhang och när det är trångt på scen eller i bilen). Sonor 14*5" COB virvel, typ 60-tal med sejarmekaniken bytt mot en Nickel. Hemmabyggd 14*6", körsbär i stavar, Yamahadelar. Hemmabyggd 14*8", Kellerstomme i lönn, övrigt Yamaha. 13*3" av okänt ursprung, 50-tal kanske?
Cymbaler: 15" A Zildjian thin hihat, 14" A Zildjian flat bottom hihat, 14" Zildjian top med Zanki heavy bottom. 24" Istanbul Agop signature ride, 22" K Zildjian Custom ride, 20" Istanbul (pre-split, green label) thin ride. 17" Istanbul Mehmet crash, 16" K Zildjian dark crash, 16" Istanbul Agop Ottoman crash.
Skinn: Remo, Evans eller Aquarian, beroende på humör och vad som råkar vara billigt i musikaffären. Aquarian American Vintage på de äldre virvlarna (eftersom tum-mått inte riktigt passar), något enkellagers vitt på de andra. Dubbellagers vitt på pukorna. Pinstripe, Superkick eller Powerstroke på bastrummorna.
Stockar: Vic Firth Bolero, Vic Firth Sweet Ride, Regal Tip vispar, Vincent plastrods fastsatta i Regal Tip trähandtag.
Stativ: Yamaha. Premier flat-base till jazzkitet.

Notera att nästan allt är gammalt, slitet och köpt begagnat. Med undantag av någon enstaka cymbal är det verkligen inga märkvärdiga grejer. I sina bästa stunder (och med en duktig ljudtekniker) kan de ändå låta väldigt inspirerande. Och när de inte gör det, beror det uteslutande på mitt bristande handlag.

Nördens verktygslåda, typ 1

Språk: Skriver och läser C, C++ och Java flytande. Läser och hankar mig hyggligt fram i assembler och en del skriptspråk. Använder numera mest C++ i kombination med STL, Boost och några andra klassbibliotek.
Miljöer: Windows och Linux som värd- och målmiljö. Realtids-OS som QNX, Thread-X och förmodligen en av mycket få som fortfarande jobbar med pSOS... x86, PPC, Arm, M68K.
Verktyg: Eclipse, Visual Studio eller Textpad beroende på humör och arbetsuppgift. PC-Lint, QAC++ och Understand för att hålla rent. Subversion eller PVCS för att hålla koll. Enterprise Architect för att rita och Doors för att ställa krav.

Notera att nästan allt är gammalt, stabilt och väl beprövat. Med undantag av något enstaka verktyg är det verkligen inga märkvärdiga grejer. I sina bästa stunder kan de ändå användas till att skriva rätt användbara program. Och när de inte gör det, beror det uteslutande på mitt bristande handlag.

måndag 12 oktober 2009

42 och den yttersta frågan om livet, universum och allting

Så går min femtontusensjuhundrasjätte dag mot sitt slut. En ganska vanlig, underbar dag.

Den börjar med att J vill ha hjälp till toa. Efter lite famlande i mörkret somnar vi snabbt om. Han trygg mellan mamma och pappa, jag stilla i insikten att ögonblicket kanske inte återkommer så många gånger. J börjat bli stor. Nästa gång vi vaknar är när klockradion tystnar, men alla hinner iväg i tid. Lämnar bilen på verkstad eftersom avgassystemet läcker lite. Stämplar in. Dagens arbete består till stor del av möten: planering av veckan med en grupp programmerare, genomgång av kraven i en offert, videokonferens med några kollegor i Wien, beskrivning av olika lösningar på ett hårdvaruproblem. E messar från något tråkigt sammanträde och vi kommer överens om att vi borde åka till Kanarieöarna i stället. Verkstan ringer och säger att det kostar tolvtusen spänn att fixa bilen. Inga Kanarieöar, alltså. Hämtar J på fritids. Ovanligt mycket folk där. Som pysslar, går tipspromenad, fikar och stolt tittar på barnens alster. Vi har glömt drop-in och kommit ganska precis tio minuter för sent. Fixar käk och hänger tvätt simultant. Felix potatisbullar, 40 grader kulört och några lövbiffrester, fynd från frysen. Kollar mejl och svarar i telefon. Får en spelning med någon jag inte vet vem det är och skriver in den i familjealmanackan. Krockar bara lite. Jag måste bli bättre på att minnas namn. Dricker kaffe, tjatar om läxor och böjer till en innebandyklubba så att den får maximal lagstadgad hook. Kvällsbön med J. Somnar. Säger godnatt till L, liksom i förbigående. Somnar tillsammans med E framför nyheterna. Vaknar och säger godnatt till henne för att ägna en timme åt lite jobb.

I morgon är det dag nummer 15707, första dagen på mitt fyrtiotredje år.

onsdag 7 oktober 2009

Kontorsslav 3

I Wien på tjänsteresa över dagen (ingen svininfluensa den här gången). Ett annat land, en annan stad, ett annat kontor. Samma ändlösa korridorer. Samma eviga vy av hålslagare och häftapparater på parad.

måndag 5 oktober 2009

Svarta fåret

Spelade på Jönköpings jazzklubb i lördags och gruppen påannonserades som "tre musiklärare och en programmerare". Alltså, det är inte så att jag direkt skäms över mitt yrkesval – det står ju "trummor, programmering och annat viktigt i livet" i underrubriken ovan – men inte går man och delar ut visitkort heller. I varje fall inte på en jazzklubb.

För ett tag sedan läste jag Miles Davis självbiografi. Glest med programmerare där, vad jag minns. Däremot ett persongalleri rikt på drogförsäljare, pundare, hallickar, boxare, småtjuvar och alkoholiserade taxichaufförer. That's jazz. Samma sak när Lemmy försöker komma ihåg sitt rock'n'roll-liv i White Line Fever. Det är brudar, bärs och bågar – inte kodapor, cola och krullparenteser.

Mången ingenjör har, i sökandet efter en symbios mellan musik och logik, vandrat vilse bland Bachs fugor och traskat ner i träsket med den allra tristaste matte-rocken. Och det bästa exemplet på en trummis som lyckats tänka ut något av betydelse är väl Richard Feynman. Han fick Nobelpriset i fysik, utvecklade atombomben och var en hängiven bongospelare.



Case closed.

torsdag 1 oktober 2009

Kontorsslav 2

Företaget där jag tillbringar mina vardagar fick i förra veckan en riktigt stor order. Detta tårtades vederbörligen samt meddelades omvärden genom en pressrelease. Ingress:

"Kapsch TrafficCom AG (ISIN AT000KAPSCH9), listed on the Vienna Stock Exchange in the prime market segment, states in the name of Electronic Toll Collection (ETC), a joint venture led by the South African subsidiary of the Swedish Kapsch TrafficCom AB, a subsidiary of the Austrian Kapsch TrafficCom AG, that the South African National Roads Agency Ltd (SANRAL) has published the following announcement."

Vasst.

Nåja, avtalet det handlar om innebär rent praktiskt att vi kommer att ha en väldig massa kod att skriva det närmaste halvåret och för detta kommer vi att få hyggligt betalt. Vi pratar miljarder. Därefter kommer vi att få ännu mer betalt för att ta hand om koden, datorerna som kör koden och all information som den körda koden genererar. I åtta år. Inte illa.

Å andra sidan innebär det också att projektet inte avslutas förrän jag med god marginal passerat 50-strecket. Typ tio år kvar till pension. Tur att man är trygghetsnarkoman, annars hade man väl börjat se sig om efter ett annat jobb.

fredag 18 september 2009

Kontorsslav

Upptäckte just, efter drygt 13 år, detta stilleben på min arbetsplats. Känns bra med en så kreativ och inspirerande miljö.

tisdag 15 september 2009

Habegär


Från http://www.vinniecolaiuta.com/.

Ärmlös 80-talsnostalgi. 40-årskris, dåligt humör och världens roligaste hobby.
Och så är den slutsåld...

lördag 12 september 2009

Lysande soul

Hörde Samuel Ljungblahd i en liten lada i mörkaste septemberskogen. Samuel var lysande, som alltid. Som sångare, som underhållare, som förvaltare, som förmedlare.

Men det var en rejäl uppförsbacke i går kväll. Fyra ungdomar längst fram höll igång och dansade från första tonen, medan resten av smålänningarna syntes skeptiskt avvaktande till Umeås stolthet. Soul, gospel eller blues spelade ingen roll. På frågan om någon kände till James Brown, hördes bara ett svagt mummel från bänkarna. Samuel och bandet funkade, kämpade och svettades tills de plötsligt konstaterade att låtlistan var slut. Vilket möttes av kvällens starkaste applåd. Tacksamt.

Hur eller hur, i mina öron var det en arbetsseger som inte blev mindre av att halva bandet var vik. Inget rep, inte ens ett soundcheck hade de hunnit med eftersom trummorna glömts i ett förråd någonstans. Sådant imponerar på en wannabe-musiker som mig.

onsdag 9 september 2009

Bön

Sedan jag blev med blogg är mitt liv är totalt förvandlat.

I går var jag en slagen spillra av en man (bara en riktig man vet hur psykiskt och fysiskt nedbrytande en febertopp på 37,9 kan vara). I dag kan jag frisk gå till jobbet och mötas av den rättmätiga respekt bara en blogg kan ge. Mina vänner förstår hur de genom mig kan nå karriärfördelar och högre rankning i Googles index. Mina fiender fruktar hur jag med några få ord kan förgöra dem.

Måtte inte makten stiga mig åt huvudet.

tisdag 8 september 2009

Hur svårt kan det vara?

Det är 2009.
Ingen vettig människa börjar skriva en blogg hösten 2009.
I september 2009 är man sent ute om man börjar twittra. Myspace och Facebook har för länge sedan passerat bäst-före-datum. Och blogga är ju bara förra årtusendet.
Men jag har aldrig testat. Sitter man vid datorn hela dagarna, är det inte särskilt frestande att logga in och sväva ut när man kommer hem - i synnerhet när man inte har något intressant att säga. Å andra sidan har jag förstått att innehåll inte är ett absolut krav i bloggosfären (det händer, någon enstaka gång, att man hittar inlägg som man lika gärna hade kunnat klara sig utan). Och ibland, när C++-kodandet, de tyska mejlen och den pseudo-engelska dokumentationen hemsöker mig på nätterna, undrar jag om jag fortfarande minns hur man skriver en vanlig text. På ärans och hjältarnas språk. 
Så när tjänsteresan till Wien ersattes av en lättare förkylning (vem vågar sätta sig på ett flygplan med feberblanka ögon i dessa svininfluensa-tider?) hamnade jag här.