Spelade på Jönköpings jazzklubb i lördags och gruppen påannonserades som "tre musiklärare och en programmerare". Alltså, det är inte så att jag direkt skäms över mitt yrkesval – det står ju "trummor, programmering och annat viktigt i livet" i underrubriken ovan – men inte går man och delar ut visitkort heller. I varje fall inte på en jazzklubb.
För ett tag sedan läste jag Miles Davis självbiografi. Glest med programmerare där, vad jag minns. Däremot ett persongalleri rikt på drogförsäljare, pundare, hallickar, boxare, småtjuvar och alkoholiserade taxichaufförer. That's jazz. Samma sak när Lemmy försöker komma ihåg sitt rock'n'roll-liv i White Line Fever. Det är brudar, bärs och bågar – inte kodapor, cola och krullparenteser.
Mången ingenjör har, i sökandet efter en symbios mellan musik och logik, vandrat vilse bland Bachs fugor och traskat ner i träsket med den allra tristaste matte-rocken. Och det bästa exemplet på en trummis som lyckats tänka ut något av betydelse är väl Richard Feynman. Han fick Nobelpriset i fysik, utvecklade atombomben och var en hängiven bongospelare.
Case closed.
Welcome, Prashanth!
5 år sedan
