80-talet redan här

På insidan av mitt badrumsskåp sitter sedan några år tillbaka ett prydligt träningsschema. Tanken är att detta ska uppmuntra till regelbunden löpning, simning, cykling, armhävning eller annan motion. Jag ska i varje fall påminnas om nyttan av dylik fysisk fostran varje gång jag öppnar dörren för att borsta tänderna eller dutta lite deo på den kropp som alltför sällan får svettas ordentligt.

I år har det gått ännu sämre än vanligt. Under mellandagarnas restfrossande passerades ännu ett magiskt tiotal på vågen och lillebror med familj, på julbesök från Sveriges gladare sida, klottrade medlidande på det nästintill tomma schemat:

Bättre lycka nästa år!!!
/Göteborgarna

Det låter som ett nyårslöfte.

Autotune Hall of shame

Kvällens musikevenemang i tvåan, 25-årsfirandet av Rock and roll Hall of fame, radade upp en imponerande samling artister. Ungefär som man tänker sig en Hall of fame – inte alls särskilt rock and roll.

Hur eller hur. Jag hoppas att den ansvarige ljudteknikern fick sin licens indragen efteråt och tvingas ägna resten av sin karriär åt att brusa in missionskapell på det småländska höglandet åt bleka frikyrkopopare med klädspons och attitydproblem. För Autotune kan möjligen tillåtas i begränsade mängder på tredje klassens rapartister, på skådespelare med musikalambitioner och som effekt på något enstaka stick. Däremot ska Sting, Stevie Wonder och Simon & Garfunkel inte "förbättras" genom Autotune. Aldrig. Någonsin.

Overklighetens folk

Vid lunch igår var jag nere på stormarknaden för att uträtta ett kort ärende. Jag vet att det var dumt, att man ska vara ute i god tid med alla sina klappinköp och att fredagen före jul är det bättre att vara någon helt annan stans än på det lokala köpcentrat. Hur eller hur.

Tiden står stilla när skjutdörrarna öppnar en tablå av Lars Tunbjörkska dimensioner. Där står två finniga ynglingar och försöker kränga på en äldre herre ett nytt mobilabonnemang, medan mannen verkar mer intresserad av att visa dem att man minsann kan ha bilder på barnbarnen i telefonen. Visst är de fina? Och titta här, hon rider, dotterdottern. Mycket duktig. Snett bakom sitter den tröttaste tomte jag någonsin sett. I luggsliten luva och med tovigt skägg gäspar han stort och verkar undra hur i hela världen han kunde vara så dum att han lät arbetsförmedlingen och mobiltelefonbolaget övertala honom till det här. Ett barn i en lite för liten vagn skriker oupphörligen. Skriker rakt ut så att det albinoblonda håret står åt alla håll. Köerna är redan så långa att adrenalinet samlas i små pölar vid kassorna.

Mitt i allt detta sitter två män på en bänk. Två vinddrivna existenser, för den poetiskt lagde. Ledighetskommittén. Tomtematerial. De ser i vilket fall som helst oerhört nöjda ut. Lagom varma innanför västen studerar de kaoset och ler vänligt åt alla som passerar förbi. De har all tid i världen

Själv bytte jag tempus och stressade upp till jobbet för ännu en trasslig telefonkonferens. Av någon anledning tyckte jag att det viktigaste denna fredag var att övertyga några svenskar, österrikare och argentinare att en viss teknisk fråga borde lösas på mitt sätt, eller i varje fall inte på deras sätt. Visar det sig att jag hade fel hoppas jag att grabbarna på bänken har lite plats över för mig.

Skinn på näsan

Jag passade på att byta skinn på trummorna i helgen. Vita Evans enlagers på pukorna och Remo Emperor på lilla bastrumman. Och det var mödan värt – efter söndagens julkonsert fick jag den finaste komplimang jag någonsin fått av en ljudtekniker. En kommentar som förmodligen ligger på topp-tre bland skråets positiva värdeomdömen:

– Mmmm. Slapp ju ägna mig åt skadekontroll.

Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det

Efter en gräsänklingshelg där jag med stor framgång låtit vaccinera barnen mot grisfeber, försett dem med en varierad och näringsrik kost, hängt upp spegelboll, monterat golvpukeben, bytt trumskinn, skruvat ihop en ny virveltrumma av gammalt skrot och lite annat smått och gott, får jag på omvägar höra att äldste sonen suckat på Facebook: Skönt att mamma kommer hem så man slipper leva på sprutor och pizza.

Nej, nu måste jag sluta. Socialen bankar på ytterdörren.

DJ Ulf

När jag träffade E för 22 år sedan, lär jag ha sagt att "bara jag får hålla på med ljud, ljus och sladdar så är jag nöjd". (Jag jämförde också hennes ögon med en kos, men min bristande talang för raggning är en helt annan historia.)

Därför borde jag väl inte förvånats över hur oförskämt roligt det var att leka DJ. Se dansgolvet gunga och svetten blänka i ljuset som pulserar i takt med mina fräcka beatmixar. Känna basen som dunkar oförtrutet två gånger per sekund, minut efter minut, timme efter timme, som om tiden stod stilla i natten.

Nu var det väl si och så med beatmixandet, kompisarna på nioåringens kalas ville helst höra samma Amy Diamond-låt om och om igen innan det var dags att åka hem till Idol. Men någon gång tyckte jag mig se att det planlösa springandet fram och tillbaka nästan samordnades till rytmiska rörelser i takt med Michael Jackson. Och spegelbollen var fin. Jag tror att jag ska passa på att hänga upp den på toa när E är bortest i helgen.

Ljus över mörka vatten

Det var en närmast religiös upplevelse att åka till jobbet i morse. Min sopiga mobilkamera kan naturligtvis inte förmedla känslan – frostnupna ängar och explosionen av ljus efter den mörkaste november i mannaminne.

Och, som soundtrack till detta, Ekonyheten om sjunkande livbojar. En lömsk läcka, dold bakom påklistrade etiketter och den hårda, blanka plasten som inte hjälper när innanmätet skrumpnar ihop. Frälsarkransen drar den olycklige med sig ner i djupet.

På något sätt har mina misstag och buggiga kod inte samma poetiska kvaliteter.