Vid mästarens fötter

På morgonen tycker jag att gospelkören gungar rätt bra. På kvällen sitter jag på Nefertitis scenkant och inser att jag inte fattat nånting. Alls.



Michael Ruff, Per Lindvall och James Harrah busar och skojar och svänger så lekande lätt att det gör ont. Och James Genus – som jag måste erkänna att jag inte ens hört talas om innan – lägger grunden med de fetaste bastoner jag hört på länge.

En god vän, som fått förmånen att spela in med Ruff och Genus, såg till att jag kom iväg och satte upp mig på gästlistan. Jag är evigt tacksam, men nu måste jag hem och öva...

Amen!

Kompade en gospelkör i morse och av någon anledning kom de trosvissa texterna att påminna mig om den första låt jag skrev. Jag spelade i en grupp som hette Amen, det var precis vid den här tiden på året och jag hade just slutat femman.

Möjligen präglas texten en liten aning av den känsla av upprymdhet som bara de första värmevibrerande dagarna av ett oändligt sommarlov kan ge:

Nu så ska jag
sjunga en visa
Den handlar om mig
och Jesu kärlek

Den mötte mig en dag
när jag var på läger
Jag frälst blev och allting
det ordnade sig

Problem som man möter
de löser sig själva
Ja tack vare Jesus mitt liv
blev så skönt

Jomenvisstsåatt.

Du får ingenting ta med dig

Samtalar lite med äldste sonen om hur vi ska planera firandet en viss bemärkelsedag. Jag föreslår trevliga alternativ såsom restaurangbesök och resor, alltmedan sonen tiger. Mulnar. Tills han ljudligt suckar och sakligt konstaterar:

"Ni försöker bara ge mig upplevelser istället för pengar."

Och för säkerhets skull förtydligar:

"Jag vill ha pengar."

Uppåt värre

I helgen släpptes jag tillfälligt ut från jobbet för ett besök i verkligheten, i livet utanför. Livet visade sig vara en nära döden-upplevelse.

Vi har en liten sommarstuga. Vackert belägen, men i stort behov av att fixas till i stort och smått. Inte bra, om man som jag är bekväm så att det gränsar till lathet och dessutom försedd med centralmonterade tummar. Alltså får riktiga snickare utföra i-stort-fixandet medan jag och resten av familjen ägnar oss åt småttandet. Till exempel målning.

Högst upp på vår inte särskilt höga stuga sitter några brädbitar som ska vara vita. Personligen kan jag tycka att de borde levereras färdigmålade från någon fabrik, men det är tydligen inte så det funkar. Enda sättet att kludda på det där vita visade sig vara att klänga upp på en kvarglömd byggnadsställning som både i höjd och lutning platsat i Pisa. Inte räckte penseln för det. Men stående på tå högst upp på en gammal hushållstege placerad på översta avsatsen skulle det gå. I teorin.

Redan på väg upp för byggnadsställningens yttersida, med hushållstegen i ena handen, borde jag ha gett upp och åkt tillbaka till min trygga kontorsmodul. Väl uppe var jag tvungen att försöka fälla upp stegen med en hand, liggandes på mage, eftersom jag inte vågade resa mig upp. Den andra handen vägrade släppa sitt krampaktiga tag i väggen. Att klättra ännu högre upp med bara en pensel och en hink att hålla sig i var en fysisk omöjlighet.

Svindel? Typ. Feg? Absolut. Min 70-årige dödsföraktande pappa svingade sig upp med den vita färgen medan jag lika likblek hukade där nere.

Antagligen hade jag i det läget offrat mamma också, om det inte varit mors dag.