torsdag 29 oktober 2009

När ett träd faller i skogen

Av ingen särskild anledning alls kom jag att fundera på vilket som är värst – alla herrelösa bloggar som fördunklar cyberrymden likt ett kosmiskt damm, eller att fortsätta skriva utan läsare?

tisdag 27 oktober 2009

Rögle ser pigga ut...

...men hjälmen är nog det viktigaste skyddet.
Hockey med två nioåringar. Ungefär så mycket expertkommentarer man behöver under en livstid. Redan till uppvärmningen.

Pingstfunk

Den på många plan synnerligen begåvade gitarristen Johan Norberg (nej, inte den säkert likaledes begåvade men till sina åsikter ofta obehaglige Johan Norberg) skrev för flera år sedan en krönika i tidningen Fuzz om pingstfunk.

"Vita solbrända amerikaner som spelar trevlig synkoperad musik för välartade ungdomar."

Rakt i solar plexus. Det är för att kyrkan hade de bästa replokalerna och tack vare mina schyssta föräldrar som jag präglats på Alex Acunia, Jeff Porcaro, Steve Gadd och Bernard Purdie. På Håkan Mjörnheim, Peter Ljung, Sam Bengtsson och Per Lindvall. Framför allt Per Lindvall.

Inte mycket att klaga på egentligen. Förutom att man först i fyrtioårsåldern börjar ana att det gjorts en massa annan bra musik också. Sånt som dåtida förtappade jämnåriga antagligen lyssnade på och som nutida hedningar till kompisar vill spela. Led Zeppelin. Deep Purple. Jimi Hendrix.

Och nu? För sent. Hur kan man förväntas förhålla sig till Keith Moon eller Bonzo, när hela ens uppväxt som Lindvall-klon gått ut på att få till en tajt hihat innan Jesu återkomst?

måndag 26 oktober 2009

De rätta frågorna

Papperspost hör inte till vardagen längre. Jag brukar nöja mig med att kolla inkorgen på jobbet en gång i veckan numera. Men i dag låg där ett alldeles färskt exemplar av The NT Insider, en publikation som går mot strömmen – inte bara genom att med sin distribution enträget besvära postverket. Tidningen trycks dessutom uteslutande i enfärg (svart) på tjockt, fiberrikt, pastellfärgat papper (gult denna gång). Formgivningen kan beskrivas som enkel, utan att för den skull vara funktionell (spaltbredder på en dryg A4 är inte ovanliga). Inga bilder, men någon gång en pil i 10% raster. Listningar av källkod och ibland binärdumpar över ett helt uppslag. Innehållet kan omöjligt intressera någon som inte sålt sin själ och vigt sitt liv åt att skriva nedre delen av en Windows-drivrutin. Alltså den exakta målgruppen för utgivaren, OSR Open Systems Resources Inc.

Nu har jag varken ägnat mig åt själen, neder- eller överdelar på fem-sex år, men ser ändå fram emot varje oregelbundet utkommande utgåva av The NT Insider. Anledningen är Peter Viscarola, mannen som skriver vad som faller honom in. Den här gången om ingenjörers förhållande till flygande grisar. Läs själv. Jag väntar.

Oviljan (eller, i värsta fall, oförmågan) att lyfta blicken och ställa de rätta frågorna är verkligen ett påtagligt problem. Inte bara i OSRs användarforum, det hade nog de flesta av oss kunnat leva med, utan för utvecklares arbete i allmänhet. Ett stort och komplext projekt hanterar vi genom att dela upp det i delsystem, apparater, sprintar och arbetspaket. Men vem tar ansvar för vad summan av alla enskilda små beslut, besparingar och optimeringar leder till för system i slutändan?

Antar att det borde vara jag.

söndag 18 oktober 2009

Sanningens sekund

– Det är roligt va? Ni ser verkligen ut att ha kul när ni spelar!

Ynglingen som stegade fram i kväll såg uppriktig ut, och det är klart man suger i sig när man får beröm. Tänker tillbaka på alla timmar i övningsrummet. Slitet som gör att man rör sig någorlunda obehindrat. Efter många år, i min ålder. Att de gjort nytta, alla tillsägelser om att titta upp och se glad ut. Trots att det egentligen bara finns två normaltillstånd; antingen att flugprickarna på notbladet verkligen behövs eller att man hellre spelar med ögonen slutna och låter musiken ta över.

Då kommer det:

– Ni har säkert roligare än publiken.

Ligger antagligen något i det.

lördag 17 oktober 2009

Nördens verktygslåda, typ A

Trummor: Hemmabyggen av Kellerstommar med Yamahabeslag. 8*8", 10*10", 12*12", 14*14" pukor (sällan mer än en eller två, 10+14 eller 12+14). 20*20" och 20*8" bastrummor (nej, jag använder inte dubbla kaggar, inte ens ett dubbeltramp, utan spelar 8-tummaren i jazzigare sammanhang och när det är trångt på scen eller i bilen). Sonor 14*5" COB virvel, typ 60-tal med sejarmekaniken bytt mot en Nickel. Hemmabyggd 14*6", körsbär i stavar, Yamahadelar. Hemmabyggd 14*8", Kellerstomme i lönn, övrigt Yamaha. 13*3" av okänt ursprung, 50-tal kanske?
Cymbaler: 15" A Zildjian thin hihat, 14" A Zildjian flat bottom hihat, 14" Zildjian top med Zanki heavy bottom. 24" Istanbul Agop signature ride, 22" K Zildjian Custom ride, 20" Istanbul (pre-split, green label) thin ride. 17" Istanbul Mehmet crash, 16" K Zildjian dark crash, 16" Istanbul Agop Ottoman crash.
Skinn: Remo, Evans eller Aquarian, beroende på humör och vad som råkar vara billigt i musikaffären. Aquarian American Vintage på de äldre virvlarna (eftersom tum-mått inte riktigt passar), något enkellagers vitt på de andra. Dubbellagers vitt på pukorna. Pinstripe, Superkick eller Powerstroke på bastrummorna.
Stockar: Vic Firth Bolero, Vic Firth Sweet Ride, Regal Tip vispar, Vincent plastrods fastsatta i Regal Tip trähandtag.
Stativ: Yamaha. Premier flat-base till jazzkitet.

Notera att nästan allt är gammalt, slitet och köpt begagnat. Med undantag av någon enstaka cymbal är det verkligen inga märkvärdiga grejer. I sina bästa stunder (och med en duktig ljudtekniker) kan de ändå låta väldigt inspirerande. Och när de inte gör det, beror det uteslutande på mitt bristande handlag.

Nördens verktygslåda, typ 1

Språk: Skriver och läser C, C++ och Java flytande. Läser och hankar mig hyggligt fram i assembler och en del skriptspråk. Använder numera mest C++ i kombination med STL, Boost och några andra klassbibliotek.
Miljöer: Windows och Linux som värd- och målmiljö. Realtids-OS som QNX, Thread-X och förmodligen en av mycket få som fortfarande jobbar med pSOS... x86, PPC, Arm, M68K.
Verktyg: Eclipse, Visual Studio eller Textpad beroende på humör och arbetsuppgift. PC-Lint, QAC++ och Understand för att hålla rent. Subversion eller PVCS för att hålla koll. Enterprise Architect för att rita och Doors för att ställa krav.

Notera att nästan allt är gammalt, stabilt och väl beprövat. Med undantag av något enstaka verktyg är det verkligen inga märkvärdiga grejer. I sina bästa stunder kan de ändå användas till att skriva rätt användbara program. Och när de inte gör det, beror det uteslutande på mitt bristande handlag.

måndag 12 oktober 2009

42 och den yttersta frågan om livet, universum och allting

Så går min femtontusensjuhundrasjätte dag mot sitt slut. En ganska vanlig, underbar dag.

Den börjar med att J vill ha hjälp till toa. Efter lite famlande i mörkret somnar vi snabbt om. Han trygg mellan mamma och pappa, jag stilla i insikten att ögonblicket kanske inte återkommer så många gånger. J börjat bli stor. Nästa gång vi vaknar är när klockradion tystnar, men alla hinner iväg i tid. Lämnar bilen på verkstad eftersom avgassystemet läcker lite. Stämplar in. Dagens arbete består till stor del av möten: planering av veckan med en grupp programmerare, genomgång av kraven i en offert, videokonferens med några kollegor i Wien, beskrivning av olika lösningar på ett hårdvaruproblem. E messar från något tråkigt sammanträde och vi kommer överens om att vi borde åka till Kanarieöarna i stället. Verkstan ringer och säger att det kostar tolvtusen spänn att fixa bilen. Inga Kanarieöar, alltså. Hämtar J på fritids. Ovanligt mycket folk där. Som pysslar, går tipspromenad, fikar och stolt tittar på barnens alster. Vi har glömt drop-in och kommit ganska precis tio minuter för sent. Fixar käk och hänger tvätt simultant. Felix potatisbullar, 40 grader kulört och några lövbiffrester, fynd från frysen. Kollar mejl och svarar i telefon. Får en spelning med någon jag inte vet vem det är och skriver in den i familjealmanackan. Krockar bara lite. Jag måste bli bättre på att minnas namn. Dricker kaffe, tjatar om läxor och böjer till en innebandyklubba så att den får maximal lagstadgad hook. Kvällsbön med J. Somnar. Säger godnatt till L, liksom i förbigående. Somnar tillsammans med E framför nyheterna. Vaknar och säger godnatt till henne för att ägna en timme åt lite jobb.

I morgon är det dag nummer 15707, första dagen på mitt fyrtiotredje år.

onsdag 7 oktober 2009

Kontorsslav 3

I Wien på tjänsteresa över dagen (ingen svininfluensa den här gången). Ett annat land, en annan stad, ett annat kontor. Samma ändlösa korridorer. Samma eviga vy av hålslagare och häftapparater på parad.

måndag 5 oktober 2009

Svarta fåret

Spelade på Jönköpings jazzklubb i lördags och gruppen påannonserades som "tre musiklärare och en programmerare". Alltså, det är inte så att jag direkt skäms över mitt yrkesval – det står ju "trummor, programmering och annat viktigt i livet" i underrubriken ovan – men inte går man och delar ut visitkort heller. I varje fall inte på en jazzklubb.

För ett tag sedan läste jag Miles Davis självbiografi. Glest med programmerare där, vad jag minns. Däremot ett persongalleri rikt på drogförsäljare, pundare, hallickar, boxare, småtjuvar och alkoholiserade taxichaufförer. That's jazz. Samma sak när Lemmy försöker komma ihåg sitt rock'n'roll-liv i White Line Fever. Det är brudar, bärs och bågar – inte kodapor, cola och krullparenteser.

Mången ingenjör har, i sökandet efter en symbios mellan musik och logik, vandrat vilse bland Bachs fugor och traskat ner i träsket med den allra tristaste matte-rocken. Och det bästa exemplet på en trummis som lyckats tänka ut något av betydelse är väl Richard Feynman. Han fick Nobelpriset i fysik, utvecklade atombomben och var en hängiven bongospelare.



Case closed.

torsdag 1 oktober 2009

Kontorsslav 2

Företaget där jag tillbringar mina vardagar fick i förra veckan en riktigt stor order. Detta tårtades vederbörligen samt meddelades omvärden genom en pressrelease. Ingress:

"Kapsch TrafficCom AG (ISIN AT000KAPSCH9), listed on the Vienna Stock Exchange in the prime market segment, states in the name of Electronic Toll Collection (ETC), a joint venture led by the South African subsidiary of the Swedish Kapsch TrafficCom AB, a subsidiary of the Austrian Kapsch TrafficCom AG, that the South African National Roads Agency Ltd (SANRAL) has published the following announcement."

Vasst.

Nåja, avtalet det handlar om innebär rent praktiskt att vi kommer att ha en väldig massa kod att skriva det närmaste halvåret och för detta kommer vi att få hyggligt betalt. Vi pratar miljarder. Därefter kommer vi att få ännu mer betalt för att ta hand om koden, datorerna som kör koden och all information som den körda koden genererar. I åtta år. Inte illa.

Å andra sidan innebär det också att projektet inte avslutas förrän jag med god marginal passerat 50-strecket. Typ tio år kvar till pension. Tur att man är trygghetsnarkoman, annars hade man väl börjat se sig om efter ett annat jobb.