Yes I can't

Dagens utmaning var en skivinspelning med persisk musik. Som inhoppare på slagverk kände jag mig tvungen att läsa på lite, en mångtusenårig musiktradition lattjar man inte med hur som helst. Tyvärr var det betydligt lättare att fiska fram kufiska sufiska rytmer från nätet än att låta autentisk och svängig. Och uthållig. Utan muskelminne som spelar på autopilot håller det inte i mer än en minut eller två.

Så var det instrumentet. Någon doumbek eller darbuka äger jag inte, valet stod mellan tablas eller congas. Hundra- eller tusentals mil fel, åt olika håll. Jag fegade ur och valde västerut – tumbao, det enda congakomp som fastnade på gymnasiet. Fast nu vet ju alla som gått på gymnasiet och letat noter på tombek-sajter att betoningen i dessa rytmer inte är särskilt kompatibel. Om man inte förskjuter ettan lite och börjar spela på tvåan, förstås.

Nåväl, jag tog mig igenom, om än med ömmande fingrar i kulturskymningen. I morgon kompar jag i pingstkyrkan och på måndag blir det jazz. Undrar vilka gudar jag kommer att häda då? 

Mitt liv som dokusåpa

Mina vänner är på NAMM, jag är på Ullared. Same, same, but different.

Vad är väl en bal på slottet?

Några av mina vänner åker i veckan till musikmässan NAMM. Jag är hemma och jobbar.

Jag hoppas att de får det riktigt, riktigt trevligt. Verkligen.

För däremellan kommer fasta

Då har julsångssäsongens sista fermat klingat ut. Kvällens Jul, jul, strålande jul hade väl inte riktigt samma glans som novemberversionen och i ärlighetens namn saknades en del innerlighet i Dagen är kommen, så här dan efter dan efter dan efter dan efter dan efter... Men ändå, helgerna tog slut lite för fort. Jag är barnsligt förtjust i julgransdoft, pappstjärnor, tovade tomtar och teverepriser. Det är trevligt att vara ledig, sova länge, umgås med goda vänner, äta och dricka gott.

Nå. Alternativet är inte så tokigt det heller. Vårens utmaningar blir att leverera ett vägtullssystem till Sydafrika, få sommarstugan vatten- och vindtät, putsa upp mina latinchops. Och så var det det där nyårslöftet. På plussidan noteras att jag, tio dagar in på 2010, redan tränat mer än under hela förra året. Tyvärr noterar vågen också på plussidan.

And the winner is...

Tre amerikanska musikprisproduktioner i SVT under samma vecka, den förfärliga Rock and roll Hall of fame, den ovanligt tama Latin Grammy och så ikväll Country music awards. Det är väl åldern, antar jag, men country är nog inte så dumt trots allt. Årets upplaga hade dessutom infört hattransonering, vilket underlättade ljusteknikernas jobb. Snyggt.

Av en slump satt jag samtidigt och läste en intervju med T Bone Burnett där han på fullt allvar förklarar varför allt som spelas in i Nashville låter så nasalt: "Där är så mycket pollen och alla har feber hela tiden, så de är täppta i näsan." Det låter som en teori värdig en countrygala på trettondagsafton.