Hörde Samuel Ljungblahd i en liten lada i mörkaste septemberskogen. Samuel var lysande, som alltid. Som sångare, som underhållare, som förvaltare, som förmedlare.
Men det var en rejäl uppförsbacke i går kväll. Fyra ungdomar längst fram höll igång och dansade från första tonen, medan resten av smålänningarna syntes skeptiskt avvaktande till Umeås stolthet. Soul, gospel eller blues spelade ingen roll. På frågan om någon kände till James Brown, hördes bara ett svagt mummel från bänkarna. Samuel och bandet funkade, kämpade och svettades tills de plötsligt konstaterade att låtlistan var slut. Vilket möttes av kvällens starkaste applåd. Tacksamt.
Hur eller hur, i mina öron var det en arbetsseger som inte blev mindre av att halva bandet var vik. Inget rep, inte ens ett soundcheck hade de hunnit med eftersom trummorna glömts i ett förråd någonstans. Sådant imponerar på en wannabe-musiker som mig.
Welcome, Prashanth!
5 år sedan
