tisdag 23 februari 2010

Tio år med tejp

Så här i halvtid väljer jag att tydligt ta ställning och deklarera att jag minsann inte tänker ha någon åsikt alls om årets melodifestival. Inte om låtarna. Inte om artisterna. Inte om programledarna. Inte ens om Björkman.

Men ändå. Gubben i mig undrar stillsamt om det är för mycket begärt att återinföra en riktig orkester? Jämna ut spelplanen för sångerna och sångarna en aning. För att flytta fokus från effekterna. Eller bara för att det är så trevligt att se kunniga musikaliska hantverkare i kostym.

Det borde vara pinsamt för SVT att den i allt väsentligt totalt hopplösa konkurrentkanalen TV4 faktiskt spelar skjortan av dem. Allt oftare ackompanjerar fyran sina produktioner med riktiga liveband – och bra sådana. Ta Idol som exempel. Faddergalan. Eller den uppfinningsrika ensemblen i Let's dance.

Nå, för er som inte minns hur det lät, kolla klippet. Från 2000, det sista gyllene året, Melodifestivalorkestern under ledning av Curt-Eric Holmqvist:

lördag 20 februari 2010

Rösten inuti

Jag skrev någon gång att min musikaliska fostran kan sammanfattas i två ord: Per Lindvall. Det var honom jag ständigt lyssnade på och honom jag alltid ville låta som. Vilket naturligtvis var dömt att misslyckas.

Med åren har samlingen husgudar utökats. Steve Gadd, som visade att det faktiskt går att använda rudimenten till något vettigt. Vinnie Colaiuta, för att han kan spela precis vad som helst och låta helt trovärdig. Bernard Purdie, för sin shuffle. Ahmir ?uestlove Thompsson, statiskt sväng eller löst, löst, löst. Keith Carlock, förstås. Stewart Copeland, Abe Laboriel Jr, Jeff Porcaro...

Men om jag i dag måste välja en, blir det inte någon av dem. Inte ens Per Lindvall. Om jag i dag måste välja en, vars stil och groove är så tydligt identifierbar att jag önskar bara en knivsudd av inspiration för att sätta färg på mitt bleksiktiga trummande, så blir det Manu Katché. Hans kantslag, pukkomp, splashar, elastiska tidsuppfattning och överrumplande fill.

Valfri inspelning med Jan Garbarek är en utmärkt introduktion till Manu Katché, till hans tribal- och cymbalspel. Samma idé, men i en poppigare kontext, på Robbie Robertsons Somewhere Down the Crazy River. Lyssna till Stings Soul Cages, framför allt Island of Souls och When Angels Fall, för hans bakvända groove och oefterhärmliga tajming. Och naturligtvis Peter Gabriels DVD Secret World Live. Helt utan skyddsnät.
 


Jag älskar det. I hemlighet. För Manu Katchés fria flow är sannerligen synnerligen opassande för en infödd Per Lindvall-fanatiker. Förlåt.

Insnöad

Kategori 2-varning hela vägen mellan borta och hemma, så ett extra dygn i fjällstugan ägnas åt heta rytmer. Eller, heta och heta – noterade skolboksexempel framförda på filtar och kuddar blir sällan särskilt svängiga eller autentiska. Men barnen verkar roade av min merengue, de ler överseende innan de stänger dörren om mig och återgår till OS-repriserna.

onsdag 17 februari 2010

My radio sure sounds good to me

I en omorganisation för tiotalet år sedan beslöt Sveriges Radio i sin oändliga vishet att kanalerna skulle ha en tydligare åldersprofil. P3 skulle till exempel målgruppsanpassas för dem under 37,5 år. Jag vet inte varför exakt den åldern ansågs vara en lämplig gräns, men jag gjorde som det bestämts och tröttnade på trean ganska precis på mitt trettioåttonde. Så nu låter jag mig bildas och roas av P1, glad att jag ännu inte nått den ålder när jag tvingas över ättestupan till P4.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det händer fakiskt att jag lämnar ettan, antingen för att folk ringer in och pratar strunt, vilket inte intresserar mig, eller för att jag försöker jobba, vilket intresserar mig. Då lyssnar jag ofta på P2 via webbradion – lite livejazz, kanske något klassiskt. Men framförallt har jag fastnat för Kalejdoskop, ett märkligt program med mer eller mindre genomtänkta teman men alltid med snille och smak. Nästan varje gång har jag överraskats av något jag inte tidigare visste att jag gillade. Det är bra radio!

Pjäxdans med Malla

Efter två skiddagar med sol, lagom kallt och smörföre kändes det lite bistert i dag. Lågt liggande moln, snöglopp, frusna fingrar. Åter i stugvärmen blev jag nostalgisk och mindes när vi som barn till varje pris skulle utnyttja minsta möjliga minut i backen. Påhejade av föräldrarna lade vi lager till lager, ytterligare ylle, fler fleece – har man betalat säsongskort finns inget dåligt väder, bara ännu mer kläder.

När erfarenhet, sunt förnuft och garderob tömts, återstod bara vetenskap. Alltså att reflektera kroppsvärmen genom att klä in extremiteterna i aluminium. Antagligen var det inte ens en bra idé i teorin och i praktiken knölade folien omedelbart ihop sig mellan lagren av strumpor.

Skavsår? Med ninjastjärnor av ugnsfolie inuti slalompjäxorna? You bet!

Jag vet inte om det där var ett normalsvenskt beteende under 70-talet, men nationalskalden Mats Ronander skriver i En hederlig man (från 50/50 om jag inte minns fel):
Mamma älskar barnen
och dom lindar in sig i folie
Året åttiofyra
en obotlig polio
Poesi.

onsdag 10 februari 2010

Gå upp och pröva dina måsvingar

"Om trummor, programmering och annat viktigt i livet" står det i bloggbeskrivningen ovan. Men inte har det handlat mycket om programmering här inte.

Orsaken är enkel – jag har inte skrivit många rader kod den sista tiden. Jag tycker att det är roligt att göra lite av varje, och tror dessutom att det är bra för koden om författaren kan se utanför de närmast omgivande krullparenteserna. Så i ett svagt ögonblick lät jag mig övertalas att tilltalas mjukvaruarkitekt och styra och ställa lite med modeller, regler, beskrivningar och koncept. Och sitta i möten, visade det sig.

Alltså, jag trivs med rollen. Jag lär mig massor varje dag. Träffar kollegor från andra delar av organisationen (och andra delar av världen). Hittar på vad folk ska göra. Bestämmer saker. Det är skoj. Men jag sitter också i alldeles för många möten. Alldeles för många möten och dokument. Alldeles för lite kod.

För det är naturligtvis tvärtom också: man är ingen bra arkitekt om man aldrig drabbas av de program som är resultat av ens beslut. Vilka vägval som låter sig översättas till enkel och elegant kod är verkligen inte alltid uppenbart. Alltså är det dags att backa.

Jag hoppas att snart få återkomma i ämnet. Som en kollega sa: att dagligen få en klapp på axeln av kompilatorn ger en viss inre tillfredsställelse.

tisdag 9 februari 2010

Mina drömmars stad

Som vanligt vaknade jag tio minuter innan klockan ringde i morse. Konstigt hur kroppen funkar. Eller inte funkar – beroende på hur man ser på saken – eftersom alarmet var satt på halv fyra. Taxin väntade. Ännu en dag fylld av sammanträden, korridorssnack, powerpointpresentationer, blädderblock, starkt kaffe och bubbelvatten. Därefter ut i taxin och flyg hem lagom till midnatt.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag varit i Wien nu, utan att egentligen se något mer av staden än flygterminalen och de vitmålade väggarna inne på företagets huvudkontor. Det brukar vara trevligt och nyttigt, projekten går snabbare framåt, men efteråt undrar man ibland om det där dygnet bara försvann i en dröm. Konstigt jobb man har.

Gäsp. I morgon ringer klockan vid sju som vanligt, tack och lov.