söndag 9 maj 2010

Ragadagosh!

I går försökte jag onomatopoetiskt illustrera det lilla fill som alla trummisar någon gång tvingats exekvera i något ljusskyggt sammanhang. Ni vet, när någon skämtare vid scenkanten inte riktigt vågar lita på sitt material och behöver hjälp med att sätta punkt för vitsandet. Ragadagosh!

I dag skulle jag kolla höstens program på anrika jazzklubben Ronnie Scott's, men råkade istället skriva saxofonisten Tom Scotts namn i webbadressen. Och fann följande.



 Ragadagosh! Igen.

Liten ordbok

Av någon anledning kom jag och hustrun att språka om ord i morse. Det hängde nog ihop med att barnen börjat växa upp och inte frivilligt kommunicerar med oss på samma sätt som förr. Nu är det mer ordergivning. Åt båda håll.

Nåväl. Innan människan stänger in sig i sitt ordförråd och sin meningsbyggnad, därtill nödd och tvungen för att göra sig förstådd, utforskar hon språket mera fritt. Då uppstår ord som tregår för den dag som föregår förrgår, eller komparativformen ägigast för pappa.

Ibland blir det besvärligt för oss trångbegrepna vuxna. Som när yngste sonen ombads utföra någon enklare hushållsnära tjänst och han replikerade: "Har jag magiska knän?" Jag blev så konfys att jag glömde mitt ärende och lät honom passera. Först en stund senare insåg jag att han ansåg sysslan vara helt ogenomförbar och att han bett mig flyga och fara genom att retoriskt fråga om jag verkligen trodde att han kunde trolla med knäna.

Eller som när den äldste sonen just börjat intressera sig för bokstäver (A som i apa, B som i boll...) och plötsligt bokstaverade sig till en genväg genom alfabetet: "D som i W".

lördag 8 maj 2010

Uckebröderna

Emellanåt lämnar Fantomen de djupa skogarna och går på stadens gator som en vanlig man. Jag smiter från kontoret för att spela tvättbräda och sjunga läsarsånger.

Som kronisk hobbymusikant har jag fått tillfälle att spela mycket musik i många olika sammanhang, oftast tillsammans med andra amatörer inför en fåhövdad publik men också vid några tillfällen med artister som fler än de närmast sörjande hört talas om. Det är alltid roligt. Men i ren spelglädje finns det nog inget som slår Uckebröderna.

Uckebröderna är några åldrade ynglingar som beväpnade med trumma, tvättbräda, gitarr, ukulele och kazoo förgriper sig på frikyrkorörelsens sångskatt. Tänk Carl Öst möter Lars Vegas möter Black Ingvars. Fast sämre. Vi har en entusiastisk fanklubb i Skillingaryd och på vår senaste Norgeturne var det en man som hävdade att det var den bästa konsert han varit på sedan han hörde Duke Ellingtons storband på 60-talet.

Efter kvällens spelning i Vårgårda klev en äldre herre, iklädd en mycket vackert högglansförgylld cykelhjälm, fram och tittade menande på mig medan jag packade ihop mitt slagverk. "Det kunde man ju höra att han kom från Bank-eryd", sa han. "Men jag trodde ni andra var från Sträng-näs."

Ragadagosh!