Normalt sett är jag inte så petnoga med att se till att jag får full valuta för tv-licensen, men i kväll satt jag som klistrad vid rutan.
Till att börja med: Ung och bortskämd. Nog sagt, men trots att alla inblandade spelade sig själva var det kvällens minst dokumentära program. L och J kommer inte att uppskatta att jag råkade se det.
Sedan premiären av en ny omgång Grotesco. Se den. Sanningen i vitögat. Otäckt. Bra.
Och som avslutning, grädde på moset, lök på laxen, tårta på tårtan, a wafer-thin mint, only a tiny little thin one... A mighty wind. Amerikanskfolkmusikversionen av Spinal Tap förhåller sig till föregångaren ungefär som The New Christy Minstrels till Motörhead. Något nedtonad. Men fortfarande på pricken, både musik och manus.
Progress on the Block Protocol
1 år sedan