Normalt sett är jag inte så petnoga med att se till att jag får full valuta för tv-licensen, men i kväll satt jag som klistrad vid rutan.
Till att börja med: Ung och bortskämd. Nog sagt, men trots att alla inblandade spelade sig själva var det kvällens minst dokumentära program. L och J kommer inte att uppskatta att jag råkade se det.
Sedan premiären av en ny omgång Grotesco. Se den. Sanningen i vitögat. Otäckt. Bra.
Och som avslutning, grädde på moset, lök på laxen, tårta på tårtan, a wafer-thin mint, only a tiny little thin one... A mighty wind. Amerikanskfolkmusikversionen av Spinal Tap förhåller sig till föregångaren ungefär som The New Christy Minstrels till Motörhead. Något nedtonad. Men fortfarande på pricken, både musik och manus.
Welcome, Prashanth!
5 år sedan