Pingstfunk

Den på många plan synnerligen begåvade gitarristen Johan Norberg (nej, inte den säkert likaledes begåvade men till sina åsikter ofta obehaglige Johan Norberg) skrev för flera år sedan en krönika i tidningen Fuzz om pingstfunk.

"Vita solbrända amerikaner som spelar trevlig synkoperad musik för välartade ungdomar."

Rakt i solar plexus. Det är för att kyrkan hade de bästa replokalerna och tack vare mina schyssta föräldrar som jag präglats på Alex Acunia, Jeff Porcaro, Steve Gadd och Bernard Purdie. På Håkan Mjörnheim, Peter Ljung, Sam Bengtsson och Per Lindvall. Framför allt Per Lindvall.

Inte mycket att klaga på egentligen. Förutom att man först i fyrtioårsåldern börjar ana att det gjorts en massa annan bra musik också. Sånt som dåtida förtappade jämnåriga antagligen lyssnade på och som nutida hedningar till kompisar vill spela. Led Zeppelin. Deep Purple. Jimi Hendrix.

Och nu? För sent. Hur kan man förväntas förhålla sig till Keith Moon eller Bonzo, när hela ens uppväxt som Lindvall-klon gått ut på att få till en tajt hihat innan Jesu återkomst?