Vid lunch igår var jag nere på stormarknaden för att uträtta ett kort ärende. Jag vet att det var dumt, att man ska vara ute i god tid med alla sina klappinköp och att fredagen före jul är det bättre att vara någon helt annan stans än på det lokala köpcentrat. Hur eller hur.
Tiden står stilla när skjutdörrarna öppnar en tablå av Lars Tunbjörkska dimensioner. Där står två finniga ynglingar och försöker kränga på en äldre herre ett nytt mobilabonnemang, medan mannen verkar mer intresserad av att visa dem att man minsann kan ha bilder på barnbarnen i telefonen. Visst är de fina? Och titta här, hon rider, dotterdottern. Mycket duktig. Snett bakom sitter den tröttaste tomte jag någonsin sett. I luggsliten luva och med tovigt skägg gäspar han stort och verkar undra hur i hela världen han kunde vara så dum att han lät arbetsförmedlingen och mobiltelefonbolaget övertala honom till det här. Ett barn i en lite för liten vagn skriker oupphörligen. Skriker rakt ut så att det albinoblonda håret står åt alla håll. Köerna är redan så långa att adrenalinet samlas i små pölar vid kassorna.
Mitt i allt detta sitter två män på en bänk. Två vinddrivna existenser, för den poetiskt lagde. Ledighetskommittén. Tomtematerial. De ser i vilket fall som helst oerhört nöjda ut. Lagom varma innanför västen studerar de kaoset och ler vänligt åt alla som passerar förbi. De har all tid i världen
Själv bytte jag tempus och stressade upp till jobbet för ännu en trasslig telefonkonferens. Av någon anledning tyckte jag att det viktigaste denna fredag var att övertyga några svenskar, österrikare och argentinare att en viss teknisk fråga borde lösas på mitt sätt, eller i varje fall inte på deras sätt. Visar det sig att jag hade fel hoppas jag att grabbarna på bänken har lite plats över för mig.
Welcome, Prashanth!
5 år sedan
