Hold the line...

Strålande helg

Är emellan två jobb

Det känns.
Bra.
Tror jag.

The amazing adventures of an international travelling businessman

Väcks av telefonen strax före 05.00. Mitt i natten, typ. Efter ett framgånglöst konversationsförsök med vad som visar sig vara en mycket trevlig, men fullt automatiserad, telefonväckningsdamröst klarnar huvudet till den grad att jag kan lokalisera mig till Landvetter och stappla in i hotellets dusch.

En frukost och flight senare ringer jag ICA Maxi i Jönköping. Småspringande mellan terminalerna på flygplatsen i Berlin försöker jag försäkra mig och kollegerna Klings glasstårta till avskedskaffet på fredag. Frysansvarig på Maxi visar sig vara ledig, men nu ska det sitta en lapp på sju lagrade Dinétårtor. Reserverade. Hoppas jag.
Språngmarchen gör att jag inte kan somna om på nästa flyg. Schade.

Matsalen på huvudkontoret framkallar minnen från barndomens skolmatsal. Slamret är öronbedövande, personalen bär förkläden med förra veckans rester och lägger upp maten på fat med en handledssnärt som skulle göra Lao Wa grön av avund. Eller illamående. Förklädet som serverar min wienersnitzel (alltid snitzel på onsdagar) planerar ett Stockholmsbesök i sommar och vill ha mitt telefonnummer.

Drygt tre timmars konfererande om fel och brister, därefter individuellt rapporterande hem. Går igenom dagens mejlskörd och vidarebefordrar det mesta. En fringis man har med två dagar kvar på jobbet.
Får tipset att äta middag i Twin Towers. Tydligen finns de kvar här, men Google maps visar dem inte. Antagligen hamnar min sökning direkt hos FBI och Homeland Security.
Kommer de för att hämta mig gömmer jag mig bakom de största revbensspjäll jag någonsin ätit. En österrikisk, lite för söt, öl till det och jag är mätt. Och trött.

Sover. Vaknar. Vandrar genom en vissen frostnupen park till kontoret. Nya möten, nya avsked. Förklädet med Stockholmsdrömmar har fixat hemgravad lax speciellt för mig och får min mejladress i utbyte. Taxi och taxfree.

Så. Sista tjänsteresan till Wien. Det är livet som pågår medan vi är upptagna med annat.

Säpo – Expressen: 1–0

Jag har just hört vad som måste vara årets vändbakaste radiodebatt. Kanske säger den något om vart vi är på väg. Förhoppningsvis inte.

I Sveriges Radios Studio Ett tvingades ingen mindre än Säpochefen Anders Danielsson försvara vår grundlagsfästa yttrande- och åsiktsfrihet. Upprepade gånger fick han betacka sig för utökade befogenheter att inhämta, lagra och bearbeta ytterligare information om oss medborgare. Visst, medgav han, kunde man teoretiskt sett ha kunnat kontrollera allt som skrivs på exempelvis Facebook. Han välkomnade debatten men tyckte personligen att priset, avskaffandet av den personliga integriteten, var för högt. Gränsen är redan nådd. Sa Säpochefen.

På andra sidan studiobordet satt inte några nynazister, storebror-ser-dig-fascister eller Stasikramande extremvänstrare. Nej, det var Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg som ansåg det vara ett fundamentalt misslyckande att staten inte kände till och kunde förhindra att någon tänkte elda upp sin bil och spränga sig i bitar. Hon krävde ökad övervakning, mer informationsinhämtning och -utbyte, i allt väsentligt påhejad av programledarna Jörgen Huitfeldt och Helena Groll.

Om det är den tredje statsmaktens nya linje och Säpo är integritetens sista utpost har vi all anledning att vara oroliga. Hör och häpna.

Frid på jorden

Tredje advent.

Det är nu agnarna skiljs från vetet och männen från mössen. Det är nu det uppenbaras vem som förmått sig till att ge det där lilla extra och hålla lågan brinnande hela vägen in i kaklet. Det är dags att lägga korten på bordet och visa vem som haft karaktär nog att avstå. Avstå från att myselda lite extra. Avstå från att tända på lite för tidigt.

Två ljus klarar alla. Men i dag skall tre klara lågor brinna i en exakt jämn linje, lagom sluttande. Inte för mycket. Inte för lite.

Och en annan sak: varför är det så få som kan packa en diskmaskin på rätt sätt? Alltså på rätt sätt – inte bara så att allt får plats och kanske blir rent. Det måste vara med rätt ordning och struktur. Bokhyllor. Vem kom på att ställa böcker i bokstavsordning efter författare ingen ändå minns namnet på eller efter ett klassificeringssystem som kräver fem år på bibliotekariehögskola för att förstå? Storlek och färg på bokryggen, det är det enda vettiga. Snyggt och utrymmeseffektivt. Dammsugarpåsar. Det ska inte behövas en prenumeration på påsar till just den modell med det tillverkningsdatum man råkar ha. Det ska bara finnas en sorts dammsugarpåsar. Som passar. Och världen behöver inte Blueray, HD-TV, 3D-TV, MPEG4-boxar. Eller 64-bitars operativsystem.

Jag tror det är dags för lite julledighet.

Verkligare än verkligheten

Normalt sett är jag inte så petnoga med att se till att jag får full valuta för tv-licensen, men i kväll satt jag som klistrad vid rutan.

Till att börja med: Ung och bortskämd. Nog sagt, men trots att alla inblandade spelade sig själva var det kvällens minst dokumentära program. L och J kommer inte att uppskatta att jag råkade se det.

Sedan premiären av en ny omgång Grotesco. Se den. Sanningen i vitögat. Otäckt. Bra.

Och som avslutning, grädde på moset, lök på laxen, tårta på tårtan, a wafer-thin mint, only a tiny little thin one... A mighty wind. Amerikanskfolkmusikversionen av Spinal Tap förhåller sig till föregångaren ungefär som The New Christy Minstrels till Motörhead. Något nedtonad. Men fortfarande på pricken, både musik och manus.

På tal om novembervädret

Varför skryta med hus i Stockholm och Köpenhamn, när det finns aktuella exempel på närmare håll?

Peace and love and hallelujah

Fotbollssäsongen är över, innebandyn tar vid. I dag hejade jag fram sonens lag till seger i en jämn och spännande match. Föräldrarna vid sargkanten var som vanligt vänligt uppmuntrande, klädsamt intresserade och lite lagom undrande över reglerna när domaren visslade åt telningarna. Naturligtvis skulle ingen av oss platsa som riktiga idrottspäron, sådana man läst om eller sett på tv.

Därför blev förvåningen desto större när en av de väna mödrarna strax intill helt plötsligt skrek rakt ut över hallen så att vi andra kramade sönder våra hett efterlängtade plastmuggar med ljummet kaffe, inköpta trots att intäkterna gynnar motståndarlaget.

"Nu! Nu är det krig!", vrålade hon till sin pojk.

För övrigt anser jag att Wien bör förstöras. I kriget på jobbet har jag givit slaget förlorat och sagt upp mig.

Jo. Jag vet. Jag har också läst i alla snusförnuftiga karriärrådgivningsspalter att man aldrig ska lämna in avskedsansökan i vredesmod och alltid gå till ett nytt arbete, inte ifrån det man har. Säkert klokt och sant.

Antagligen är jag bortskämd. Jag tycker att det ska vara roligt, engagerande och utvecklande på jobbet. Inte så att jag är rädd för att anstränga mig – att knäcka en riktigt lurig bugg eller att bringa ordning i kaos genom en klok design kan ibland få en att ifrågasätta sitt yrkesval, men belönar en å andra sidan med en enorm tillfredsställelse efteråt. En kick jämförbar med ett musikaliskt hallelujah moment.

Som sagt, jag är nog bortskämd. Men nu har jobbet handlat för mycket om politik och organisation och skuld och syndabockar och alldeles för lite om halleluja. Så jag slutar. Om allt går som det är tänkt kommer jag om tre månader att söka mina kickar på ett företag med konsultsveriges fånigaste namn.

Hål i huvet

Jag börjar bli gammal. Nyss fyllda 44 växer det lodjurstofsar på öronen och grå känselspröt från ögonbrynen. Men jag har fortfarande sammanlagt tre hårstrån på bröstet.

I morse skulle jag göra mig fin och ansa håret i näsan. Efteråt låg en stor tuss av hästsvansen kvar på badrumsgolvet. Jag vet inte hur det gick till, men jag anar att veckan som kommer kan bli något utöver det vanliga.

Krig och ofred

Den senaste veckan har jag lärt mig hur krig uppstår.

Först en konflikt på jobbet som uppenbarade hur svårt det kan vara att samarbeta mellan länder och världsdelar när det bränner till. När pressen ökar, något är på väg att gå fel och ansvar ska utkrävas. All tillit och respekt som vi arbetat i flera år med att bygga upp raseras med ett snabbt penndrag på ett organisationsdiagram. Reptilhjärnan kräver hämnd och jag vill aldrig mer äta wienerkorv eller Mozartkulor.

Sedan en Premier league-match, Westham United mot Fulham, på plats i London. Bänkraderna framför befolkas av övertända Westham-supportrar som fullständigt ignorerar det faktiskt ganska underhållande spelet på plan. De fokuserar helt på motståndarklacken ett femtiotal meter bort. En kroppsbyggartyp precis intill har en blick brinnande av vrede, ögon som svetslågor ökande i intensitet för varje domslut som går laget emot. Han står upp och hytter med nävarna medan jag börjar fundera över vad jag vet om anabola steroiders effekt på psyket och överväga olika flyktvägar ut från arenan.

Ska det vara så här?

Mitt liv som hunk 3

Så förunderligt är det på denna jord att den dag, den timme, när min blogg existerat i exakt ett år befinner jag mig i det blixtrande kraftfält, blomstrande ordäng, svallande synonymhav som är Björn Ranelid. Jag, som knappt kommer ihåg hur man skriver på svenska, samt en kamrat som är svensklärare och, till skillnad från mig, faktiskt bokläsare i allmänhet och Ranelidläsare i synnerhet. Och väldigt många damer där medelålderns grånad sedan en tid övergått i en blåare nyans. I såväl frisyr som politik, framgick av samtalen kring caféborden.

Naturligtvis infriar Ranelid alla förväntningar, utmanar jantelagen, kategoriserar kollegor, utmanar, flörtar, charmar. Uppknäppt. Inte vet jag om han kan skriva böcker, men han levererar en timmes väl repeterad medvetandeström maskerad till improvisation. Jazz.

September

Då är det officiellt: den blomstertid som kom har gått. Och vem kan klandra den, så som sommaren sett ut den sista tiden?

Men det finns uppenbarligen tröst och glädje. I september.

Mitt liv som hunk 2

Nej, man är väl ingen Ernst direkt. Det räcker inte med bara fötter när man bär varningsorange t-shirt och sonens leksaksskyddsglasögon.

Å andra sidan pratar jag inte så mycket strunt.

Aquarius

Ännu en dag i vattenpumpens tecken.

En del investerar i fonder, andra ägnar sig åt välgörenhet. Någon spenderar samtidigt som vissa knappt får pengarna att räcka. Personligen köper jag slang och gräver ner i ett hål i jorden.

Dagens törstsläckare: Bobby McFerrin – Don't worry, be happy.

Solo

Framåt kvällen mojnar vinden och bara mina varsamma omfamningar krusar det varma vattnet. Vänder mig på rygg några simtag ut, natten fortfarande för ljus för stjärnorna. Någonstans, den vackraste steelguitar jag någonsin hört.

Per Texas Johansson – Miljarder stjärnor (Johan Lindström på pedal steel).

Backventil

Det som i historiens ljus antagligen kommer att betecknas som årets, kanske decenniets, varmaste dag tillbringade jag liggande på det stampade jordgolvet i källarmörkret hos vår hydrofor. Med en rörtång i varje hand ömsom fysiskt fostrade, ömsom attackerade jag den trilskande vattenpumpen, som på ett synbart slumpmässigt sätt sprinklade tillbaka på mig.

Söndagens pissing contest: Gene Krupa och Buddy Rich – The drum battle.

Prestige

En av många bra saker med vår lilla sommarstuga är den korg av flätad rotting, sprängfylld med gamla tidskrifter, som väntar på att tömmas. Sorteras. Eller läsas.

I dag ägnade jag några lata eftermiddagstimmar åt en gammal Sound on Sound, innehållande bland annat en intervju där Donald Fagen förklarar hur Steely Dans ljudideal bottnar i teknikern Rudy Van Gelders jazz-inspelningar för Prestige.

Lördagens delikatess: Thelonious Monk – Bemsha Swing.

Istället för fotbolls-VM

Torsdagens mål: Juluka – Scatterlings of Africa.

Jättelive

Onsdagens småvarma: Gentle Giant – Free hand.

Tabberas i Androiden

Förr i tiden, ja alltså för en fem-tio år sedan eller så, köpte jag en skiva och spelade den tills jag kände den utan och innan. En resa, i den analoga tidsåldern, innebar sällskap av en kassett med två plattor och autoreverse. Då, i forntiden, visste alla att riktigt bra musik krävde många genomlyssningar för att komma till sin rätt. Det var länge sedan, som sagt, men plockar jag i dag fram någon gammal CD eller LP finns fortfarande både detaljerna och dramaturgin, låtordningen, kvar i bakhuvudet.

Egentligen borde jag skriva om det som går förlorat nu när det är så lätt att ladda ner lösryckta låtar, fylla minnet med tiotusentals mp3 och klicka sig vidare så fort något inte omedelbart faller i smaken. Jag borde säga upp mitt emusic-abonnemang och bestämma mig för att lyssna – verkligen lyssna – på två hela album varje månad. Inte mer. En C90-diet.

Men istället installerar jag Spotify i mobilen. Och det är alldeles för lätt och roligt för att avstå – att kolla upp någon man läst om eller slumpmässigt snubbla över något bra man aldrig ens skulle plockat upp ur en reaback. Semesterfrossa. Till hösten ska jag åter överväga musikalisk asketism.

Tisdagens vickning: Timo Räisänen – You shook me all night long.

Vid mästarens fötter

På morgonen tycker jag att gospelkören gungar rätt bra. På kvällen sitter jag på Nefertitis scenkant och inser att jag inte fattat nånting. Alls.



Michael Ruff, Per Lindvall och James Harrah busar och skojar och svänger så lekande lätt att det gör ont. Och James Genus – som jag måste erkänna att jag inte ens hört talas om innan – lägger grunden med de fetaste bastoner jag hört på länge.

En god vän, som fått förmånen att spela in med Ruff och Genus, såg till att jag kom iväg och satte upp mig på gästlistan. Jag är evigt tacksam, men nu måste jag hem och öva...

Amen!

Kompade en gospelkör i morse och av någon anledning kom de trosvissa texterna att påminna mig om den första låt jag skrev. Jag spelade i en grupp som hette Amen, det var precis vid den här tiden på året och jag hade just slutat femman.

Möjligen präglas texten en liten aning av den känsla av upprymdhet som bara de första värmevibrerande dagarna av ett oändligt sommarlov kan ge:

Nu så ska jag
sjunga en visa
Den handlar om mig
och Jesu kärlek

Den mötte mig en dag
när jag var på läger
Jag frälst blev och allting
det ordnade sig

Problem som man möter
de löser sig själva
Ja tack vare Jesus mitt liv
blev så skönt

Jomenvisstsåatt.

Du får ingenting ta med dig

Samtalar lite med äldste sonen om hur vi ska planera firandet en viss bemärkelsedag. Jag föreslår trevliga alternativ såsom restaurangbesök och resor, alltmedan sonen tiger. Mulnar. Tills han ljudligt suckar och sakligt konstaterar:

"Ni försöker bara ge mig upplevelser istället för pengar."

Och för säkerhets skull förtydligar:

"Jag vill ha pengar."

Uppåt värre

I helgen släpptes jag tillfälligt ut från jobbet för ett besök i verkligheten, i livet utanför. Livet visade sig vara en nära döden-upplevelse.

Vi har en liten sommarstuga. Vackert belägen, men i stort behov av att fixas till i stort och smått. Inte bra, om man som jag är bekväm så att det gränsar till lathet och dessutom försedd med centralmonterade tummar. Alltså får riktiga snickare utföra i-stort-fixandet medan jag och resten av familjen ägnar oss åt småttandet. Till exempel målning.

Högst upp på vår inte särskilt höga stuga sitter några brädbitar som ska vara vita. Personligen kan jag tycka att de borde levereras färdigmålade från någon fabrik, men det är tydligen inte så det funkar. Enda sättet att kludda på det där vita visade sig vara att klänga upp på en kvarglömd byggnadsställning som både i höjd och lutning platsat i Pisa. Inte räckte penseln för det. Men stående på tå högst upp på en gammal hushållstege placerad på översta avsatsen skulle det gå. I teorin.

Redan på väg upp för byggnadsställningens yttersida, med hushållstegen i ena handen, borde jag ha gett upp och åkt tillbaka till min trygga kontorsmodul. Väl uppe var jag tvungen att försöka fälla upp stegen med en hand, liggandes på mage, eftersom jag inte vågade resa mig upp. Den andra handen vägrade släppa sitt krampaktiga tag i väggen. Att klättra ännu högre upp med bara en pensel och en hink att hålla sig i var en fysisk omöjlighet.

Svindel? Typ. Feg? Absolut. Min 70-årige dödsföraktande pappa svingade sig upp med den vita färgen medan jag lika likblek hukade där nere.

Antagligen hade jag i det läget offrat mamma också, om det inte varit mors dag.
 

Ragadagosh!

I går försökte jag onomatopoetiskt illustrera det lilla fill som alla trummisar någon gång tvingats exekvera i något ljusskyggt sammanhang. Ni vet, när någon skämtare vid scenkanten inte riktigt vågar lita på sitt material och behöver hjälp med att sätta punkt för vitsandet. Ragadagosh!

I dag skulle jag kolla höstens program på anrika jazzklubben Ronnie Scott's, men råkade istället skriva saxofonisten Tom Scotts namn i webbadressen. Och fann följande.



 Ragadagosh! Igen.

Liten ordbok

Av någon anledning kom jag och hustrun att språka om ord i morse. Det hängde nog ihop med att barnen börjat växa upp och inte frivilligt kommunicerar med oss på samma sätt som förr. Nu är det mer ordergivning. Åt båda håll.

Nåväl. Innan människan stänger in sig i sitt ordförråd och sin meningsbyggnad, därtill nödd och tvungen för att göra sig förstådd, utforskar hon språket mera fritt. Då uppstår ord som tregår för den dag som föregår förrgår, eller komparativformen ägigast för pappa.

Ibland blir det besvärligt för oss trångbegrepna vuxna. Som när yngste sonen ombads utföra någon enklare hushållsnära tjänst och han replikerade: "Har jag magiska knän?" Jag blev så konfys att jag glömde mitt ärende och lät honom passera. Först en stund senare insåg jag att han ansåg sysslan vara helt ogenomförbar och att han bett mig flyga och fara genom att retoriskt fråga om jag verkligen trodde att han kunde trolla med knäna.

Eller som när den äldste sonen just börjat intressera sig för bokstäver (A som i apa, B som i boll...) och plötsligt bokstaverade sig till en genväg genom alfabetet: "D som i W".

Uckebröderna

Emellanåt lämnar Fantomen de djupa skogarna och går på stadens gator som en vanlig man. Jag smiter från kontoret för att spela tvättbräda och sjunga läsarsånger.

Som kronisk hobbymusikant har jag fått tillfälle att spela mycket musik i många olika sammanhang, oftast tillsammans med andra amatörer inför en fåhövdad publik men också vid några tillfällen med artister som fler än de närmast sörjande hört talas om. Det är alltid roligt. Men i ren spelglädje finns det nog inget som slår Uckebröderna.

Uckebröderna är några åldrade ynglingar som beväpnade med trumma, tvättbräda, gitarr, ukulele och kazoo förgriper sig på frikyrkorörelsens sångskatt. Tänk Carl Öst möter Lars Vegas möter Black Ingvars. Fast sämre. Vi har en entusiastisk fanklubb i Skillingaryd och på vår senaste Norgeturne var det en man som hävdade att det var den bästa konsert han varit på sedan han hörde Duke Ellingtons storband på 60-talet.

Efter kvällens spelning i Vårgårda klev en äldre herre, iklädd en mycket vackert högglansförgylld cykelhjälm, fram och tittade menande på mig medan jag packade ihop mitt slagverk. "Det kunde man ju höra att han kom från Bank-eryd", sa han. "Men jag trodde ni andra var från Sträng-näs."

Ragadagosh!

Mitt liv som hunk

Efter en stressig dag på jobbet, vad kan väl vara bättre än en massiv cementtrapp och en tiokilosslägga?

Det skulle möjligen vara en rejäl tryckluftsdriven bilningshammare efter en vecka med projektinducerad internationell konflikthantering. Att straffa stenen istället för att utöva våld mot väl valda Wienare.

Nej, det är inte riktigt så illa som det låter. Men när ett utvecklingsuppdrag som det vi arbetar med går mot sitt slut så hettar det till ibland. Någon liten detalj missförstås. Språkförbistring. Olika företagskultur. Jag blir sällan arg på jobbet, men de senaste månaderna har det hänt. Flera gånger.

Samtidigt har familjens slitna sommarstuga utsatts för en extreme home makeover. Väggarna ska isoleras, taket byggas om, fönstren bytas och några rum läggas till. Riktiga snickare får göra det mesta, men vi hjälper till så gott vi kan med rivning, målning och städning. Städning. Och städning. Det är helt otroligt hur snabbt en idyllisk strandtomt kan förvandlas till en soptipp där vi lite fåfängt flyttar runt skräpet mellan olika högar. Som ett jättelikt plockepinn med en Christo-installation i mitten.

Det skulle kunna vara en bra avkoppling från jobbet. Mer macho, mindre nörd. Jag tänkte mig själv där i solskenet utanför sommarstugan, muskulös och svettig med bilningshammaren i ett stadigt grepp. Men det var mest molnigt, kallt och muskellöst.

Kodare, bliv vid din test.

Tio år med tejp

Så här i halvtid väljer jag att tydligt ta ställning och deklarera att jag minsann inte tänker ha någon åsikt alls om årets melodifestival. Inte om låtarna. Inte om artisterna. Inte om programledarna. Inte ens om Björkman.

Men ändå. Gubben i mig undrar stillsamt om det är för mycket begärt att återinföra en riktig orkester? Jämna ut spelplanen för sångerna och sångarna en aning. För att flytta fokus från effekterna. Eller bara för att det är så trevligt att se kunniga musikaliska hantverkare i kostym.

Det borde vara pinsamt för SVT att den i allt väsentligt totalt hopplösa konkurrentkanalen TV4 faktiskt spelar skjortan av dem. Allt oftare ackompanjerar fyran sina produktioner med riktiga liveband – och bra sådana. Ta Idol som exempel. Faddergalan. Eller den uppfinningsrika ensemblen i Let's dance.

Nå, för er som inte minns hur det lät, kolla klippet. Från 2000, det sista gyllene året, Melodifestivalorkestern under ledning av Curt-Eric Holmqvist:

Rösten inuti

Jag skrev någon gång att min musikaliska fostran kan sammanfattas i två ord: Per Lindvall. Det var honom jag ständigt lyssnade på och honom jag alltid ville låta som. Vilket naturligtvis var dömt att misslyckas.

Med åren har samlingen husgudar utökats. Steve Gadd, som visade att det faktiskt går att använda rudimenten till något vettigt. Vinnie Colaiuta, för att han kan spela precis vad som helst och låta helt trovärdig. Bernard Purdie, för sin shuffle. Ahmir ?uestlove Thompsson, statiskt sväng eller löst, löst, löst. Keith Carlock, förstås. Stewart Copeland, Abe Laboriel Jr, Jeff Porcaro...

Men om jag i dag måste välja en, blir det inte någon av dem. Inte ens Per Lindvall. Om jag i dag måste välja en, vars stil och groove är så tydligt identifierbar att jag önskar bara en knivsudd av inspiration för att sätta färg på mitt bleksiktiga trummande, så blir det Manu Katché. Hans kantslag, pukkomp, splashar, elastiska tidsuppfattning och överrumplande fill.

Valfri inspelning med Jan Garbarek är en utmärkt introduktion till Manu Katché, till hans tribal- och cymbalspel. Samma idé, men i en poppigare kontext, på Robbie Robertsons Somewhere Down the Crazy River. Lyssna till Stings Soul Cages, framför allt Island of Souls och When Angels Fall, för hans bakvända groove och oefterhärmliga tajming. Och naturligtvis Peter Gabriels DVD Secret World Live. Helt utan skyddsnät.
 


Jag älskar det. I hemlighet. För Manu Katchés fria flow är sannerligen synnerligen opassande för en infödd Per Lindvall-fanatiker. Förlåt.

Insnöad

Kategori 2-varning hela vägen mellan borta och hemma, så ett extra dygn i fjällstugan ägnas åt heta rytmer. Eller, heta och heta – noterade skolboksexempel framförda på filtar och kuddar blir sällan särskilt svängiga eller autentiska. Men barnen verkar roade av min merengue, de ler överseende innan de stänger dörren om mig och återgår till OS-repriserna.

My radio sure sounds good to me

I en omorganisation för tiotalet år sedan beslöt Sveriges Radio i sin oändliga vishet att kanalerna skulle ha en tydligare åldersprofil. P3 skulle till exempel målgruppsanpassas för dem under 37,5 år. Jag vet inte varför exakt den åldern ansågs vara en lämplig gräns, men jag gjorde som det bestämts och tröttnade på trean ganska precis på mitt trettioåttonde. Så nu låter jag mig bildas och roas av P1, glad att jag ännu inte nått den ålder när jag tvingas över ättestupan till P4.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det händer fakiskt att jag lämnar ettan, antingen för att folk ringer in och pratar strunt, vilket inte intresserar mig, eller för att jag försöker jobba, vilket intresserar mig. Då lyssnar jag ofta på P2 via webbradion – lite livejazz, kanske något klassiskt. Men framförallt har jag fastnat för Kalejdoskop, ett märkligt program med mer eller mindre genomtänkta teman men alltid med snille och smak. Nästan varje gång har jag överraskats av något jag inte tidigare visste att jag gillade. Det är bra radio!

Pjäxdans med Malla

Efter två skiddagar med sol, lagom kallt och smörföre kändes det lite bistert i dag. Lågt liggande moln, snöglopp, frusna fingrar. Åter i stugvärmen blev jag nostalgisk och mindes när vi som barn till varje pris skulle utnyttja minsta möjliga minut i backen. Påhejade av föräldrarna lade vi lager till lager, ytterligare ylle, fler fleece – har man betalat säsongskort finns inget dåligt väder, bara ännu mer kläder.

När erfarenhet, sunt förnuft och garderob tömts, återstod bara vetenskap. Alltså att reflektera kroppsvärmen genom att klä in extremiteterna i aluminium. Antagligen var det inte ens en bra idé i teorin och i praktiken knölade folien omedelbart ihop sig mellan lagren av strumpor.

Skavsår? Med ninjastjärnor av ugnsfolie inuti slalompjäxorna? You bet!

Jag vet inte om det där var ett normalsvenskt beteende under 70-talet, men nationalskalden Mats Ronander skriver i En hederlig man (från 50/50 om jag inte minns fel):

Mamma älskar barnen
och dom lindar in sig i folie
Året åttiofyra
en obotlig polio

Poesi.