Den senaste veckan har jag lärt mig hur krig uppstår.
Först en konflikt på jobbet som uppenbarade hur svårt det kan vara att samarbeta mellan länder och världsdelar när det bränner till. När pressen ökar, något är på väg att gå fel och ansvar ska utkrävas. All tillit och respekt som vi arbetat i flera år med att bygga upp raseras med ett snabbt penndrag på ett organisationsdiagram. Reptilhjärnan kräver hämnd och jag vill aldrig mer äta wienerkorv eller Mozartkulor.
Sedan en Premier league-match, Westham United mot Fulham, på plats i London. Bänkraderna framför befolkas av övertända Westham-supportrar som fullständigt ignorerar det faktiskt ganska underhållande spelet på plan. De fokuserar helt på motståndarklacken ett femtiotal meter bort. En kroppsbyggartyp precis intill har en blick brinnande av vrede, ögon som svetslågor ökande i intensitet för varje domslut som går laget emot. Han står upp och hytter med nävarna medan jag börjar fundera över vad jag vet om anabola steroiders effekt på psyket och överväga olika flyktvägar ut från arenan.
Ska det vara så här?
