Fotbollssäsongen är över, innebandyn tar vid. I dag hejade jag fram sonens lag till seger i en jämn och spännande match. Föräldrarna vid sargkanten var som vanligt vänligt uppmuntrande, klädsamt intresserade och lite lagom undrande över reglerna när domaren visslade åt telningarna. Naturligtvis skulle ingen av oss platsa som riktiga idrottspäron, sådana man läst om eller sett på tv.
Därför blev förvåningen desto större när en av de väna mödrarna strax intill helt plötsligt skrek rakt ut över hallen så att vi andra kramade sönder våra hett efterlängtade plastmuggar med ljummet kaffe, inköpta trots att intäkterna gynnar motståndarlaget.
"Nu! Nu är det krig!", vrålade hon till sin pojk.
För övrigt anser jag att Wien bör förstöras. I kriget på jobbet har jag givit slaget förlorat och sagt upp mig.
Jo. Jag vet. Jag har också läst i alla snusförnuftiga karriärrådgivningsspalter att man aldrig ska lämna in avskedsansökan i vredesmod och alltid gå till ett nytt arbete, inte ifrån det man har. Säkert klokt och sant.
Antagligen är jag bortskämd. Jag tycker att det ska vara roligt, engagerande och utvecklande på jobbet. Inte så att jag är rädd för att anstränga mig – att knäcka en riktigt lurig bugg eller att bringa ordning i kaos genom en klok design kan ibland få en att ifrågasätta sitt yrkesval, men belönar en å andra sidan med en enorm tillfredsställelse efteråt. En kick jämförbar med ett musikaliskt hallelujah moment.
Som sagt, jag är nog bortskämd. Men nu har jobbet handlat för mycket om politik och organisation och skuld och syndabockar och alldeles för lite om halleluja. Så jag slutar. Om allt går som det är tänkt kommer jag om tre månader att söka mina kickar på ett företag med konsultsveriges fånigaste namn.
Progress on the Block Protocol
1 år sedan
