Uppåt värre

I helgen släpptes jag tillfälligt ut från jobbet för ett besök i verkligheten, i livet utanför. Livet visade sig vara en nära döden-upplevelse.

Vi har en liten sommarstuga. Vackert belägen, men i stort behov av att fixas till i stort och smått. Inte bra, om man som jag är bekväm så att det gränsar till lathet och dessutom försedd med centralmonterade tummar. Alltså får riktiga snickare utföra i-stort-fixandet medan jag och resten av familjen ägnar oss åt småttandet. Till exempel målning.

Högst upp på vår inte särskilt höga stuga sitter några brädbitar som ska vara vita. Personligen kan jag tycka att de borde levereras färdigmålade från någon fabrik, men det är tydligen inte så det funkar. Enda sättet att kludda på det där vita visade sig vara att klänga upp på en kvarglömd byggnadsställning som både i höjd och lutning platsat i Pisa. Inte räckte penseln för det. Men stående på tå högst upp på en gammal hushållstege placerad på översta avsatsen skulle det gå. I teorin.

Redan på väg upp för byggnadsställningens yttersida, med hushållstegen i ena handen, borde jag ha gett upp och åkt tillbaka till min trygga kontorsmodul. Väl uppe var jag tvungen att försöka fälla upp stegen med en hand, liggandes på mage, eftersom jag inte vågade resa mig upp. Den andra handen vägrade släppa sitt krampaktiga tag i väggen. Att klättra ännu högre upp med bara en pensel och en hink att hålla sig i var en fysisk omöjlighet.

Svindel? Typ. Feg? Absolut. Min 70-årige dödsföraktande pappa svingade sig upp med den vita färgen medan jag lika likblek hukade där nere.

Antagligen hade jag i det läget offrat mamma också, om det inte varit mors dag.