Väcks av telefonen strax före 05.00. Mitt i natten, typ. Efter ett framgånglöst konversationsförsök med vad som visar sig vara en mycket trevlig, men fullt automatiserad, telefonväckningsdamröst klarnar huvudet till den grad att jag kan lokalisera mig till Landvetter och stappla in i hotellets dusch.
En frukost och flight senare ringer jag ICA Maxi i Jönköping. Småspringande mellan terminalerna på flygplatsen i Berlin försöker jag försäkra mig och kollegerna Klings glasstårta till avskedskaffet på fredag. Frysansvarig på Maxi visar sig vara ledig, men nu ska det sitta en lapp på sju lagrade Dinétårtor. Reserverade. Hoppas jag.
Språngmarchen gör att jag inte kan somna om på nästa flyg. Schade.
Matsalen på huvudkontoret framkallar minnen från barndomens skolmatsal. Slamret är öronbedövande, personalen bär förkläden med förra veckans rester och lägger upp maten på fat med en handledssnärt som skulle göra Lao Wa grön av avund. Eller illamående. Förklädet som serverar min wienersnitzel (alltid snitzel på onsdagar) planerar ett Stockholmsbesök i sommar och vill ha mitt telefonnummer.
Drygt tre timmars konfererande om fel och brister, därefter individuellt rapporterande hem. Går igenom dagens mejlskörd och vidarebefordrar det mesta. En fringis man har med två dagar kvar på jobbet.
Får tipset att äta middag i Twin Towers. Tydligen finns de kvar här, men Google maps visar dem inte. Antagligen hamnar min sökning direkt hos FBI och Homeland Security.
Kommer de för att hämta mig gömmer jag mig bakom de största revbensspjäll jag någonsin ätit. En österrikisk, lite för söt, öl till det och jag är mätt. Och trött.
Sover. Vaknar. Vandrar genom en vissen frostnupen park till kontoret. Nya möten, nya avsked. Förklädet med Stockholmsdrömmar har fixat hemgravad lax speciellt för mig och får min mejladress i utbyte. Taxi och taxfree.
Så. Sista tjänsteresan till Wien. Det är livet som pågår medan vi är upptagna med annat.
Progress on the Block Protocol
1 år sedan