Rösten inuti

Jag skrev någon gång att min musikaliska fostran kan sammanfattas i två ord: Per Lindvall. Det var honom jag ständigt lyssnade på och honom jag alltid ville låta som. Vilket naturligtvis var dömt att misslyckas.

Med åren har samlingen husgudar utökats. Steve Gadd, som visade att det faktiskt går att använda rudimenten till något vettigt. Vinnie Colaiuta, för att han kan spela precis vad som helst och låta helt trovärdig. Bernard Purdie, för sin shuffle. Ahmir ?uestlove Thompsson, statiskt sväng eller löst, löst, löst. Keith Carlock, förstås. Stewart Copeland, Abe Laboriel Jr, Jeff Porcaro...

Men om jag i dag måste välja en, blir det inte någon av dem. Inte ens Per Lindvall. Om jag i dag måste välja en, vars stil och groove är så tydligt identifierbar att jag önskar bara en knivsudd av inspiration för att sätta färg på mitt bleksiktiga trummande, så blir det Manu Katché. Hans kantslag, pukkomp, splashar, elastiska tidsuppfattning och överrumplande fill.

Valfri inspelning med Jan Garbarek är en utmärkt introduktion till Manu Katché, till hans tribal- och cymbalspel. Samma idé, men i en poppigare kontext, på Robbie Robertsons Somewhere Down the Crazy River. Lyssna till Stings Soul Cages, framför allt Island of Souls och When Angels Fall, för hans bakvända groove och oefterhärmliga tajming. Och naturligtvis Peter Gabriels DVD Secret World Live. Helt utan skyddsnät.
 


Jag älskar det. I hemlighet. För Manu Katchés fria flow är sannerligen synnerligen opassande för en infödd Per Lindvall-fanatiker. Förlåt.