Mitt liv som hunk

Efter en stressig dag på jobbet, vad kan väl vara bättre än en massiv cementtrapp och en tiokilosslägga?

Det skulle möjligen vara en rejäl tryckluftsdriven bilningshammare efter en vecka med projektinducerad internationell konflikthantering. Att straffa stenen istället för att utöva våld mot väl valda Wienare.

Nej, det är inte riktigt så illa som det låter. Men när ett utvecklingsuppdrag som det vi arbetar med går mot sitt slut så hettar det till ibland. Någon liten detalj missförstås. Språkförbistring. Olika företagskultur. Jag blir sällan arg på jobbet, men de senaste månaderna har det hänt. Flera gånger.

Samtidigt har familjens slitna sommarstuga utsatts för en extreme home makeover. Väggarna ska isoleras, taket byggas om, fönstren bytas och några rum läggas till. Riktiga snickare får göra det mesta, men vi hjälper till så gott vi kan med rivning, målning och städning. Städning. Och städning. Det är helt otroligt hur snabbt en idyllisk strandtomt kan förvandlas till en soptipp där vi lite fåfängt flyttar runt skräpet mellan olika högar. Som ett jättelikt plockepinn med en Christo-installation i mitten.

Det skulle kunna vara en bra avkoppling från jobbet. Mer macho, mindre nörd. Jag tänkte mig själv där i solskenet utanför sommarstugan, muskulös och svettig med bilningshammaren i ett stadigt grepp. Men det var mest molnigt, kallt och muskellöst.

Kodare, bliv vid din test.

Tio år med tejp

Så här i halvtid väljer jag att tydligt ta ställning och deklarera att jag minsann inte tänker ha någon åsikt alls om årets melodifestival. Inte om låtarna. Inte om artisterna. Inte om programledarna. Inte ens om Björkman.

Men ändå. Gubben i mig undrar stillsamt om det är för mycket begärt att återinföra en riktig orkester? Jämna ut spelplanen för sångerna och sångarna en aning. För att flytta fokus från effekterna. Eller bara för att det är så trevligt att se kunniga musikaliska hantverkare i kostym.

Det borde vara pinsamt för SVT att den i allt väsentligt totalt hopplösa konkurrentkanalen TV4 faktiskt spelar skjortan av dem. Allt oftare ackompanjerar fyran sina produktioner med riktiga liveband – och bra sådana. Ta Idol som exempel. Faddergalan. Eller den uppfinningsrika ensemblen i Let's dance.

Nå, för er som inte minns hur det lät, kolla klippet. Från 2000, det sista gyllene året, Melodifestivalorkestern under ledning av Curt-Eric Holmqvist:

Rösten inuti

Jag skrev någon gång att min musikaliska fostran kan sammanfattas i två ord: Per Lindvall. Det var honom jag ständigt lyssnade på och honom jag alltid ville låta som. Vilket naturligtvis var dömt att misslyckas.

Med åren har samlingen husgudar utökats. Steve Gadd, som visade att det faktiskt går att använda rudimenten till något vettigt. Vinnie Colaiuta, för att han kan spela precis vad som helst och låta helt trovärdig. Bernard Purdie, för sin shuffle. Ahmir ?uestlove Thompsson, statiskt sväng eller löst, löst, löst. Keith Carlock, förstås. Stewart Copeland, Abe Laboriel Jr, Jeff Porcaro...

Men om jag i dag måste välja en, blir det inte någon av dem. Inte ens Per Lindvall. Om jag i dag måste välja en, vars stil och groove är så tydligt identifierbar att jag önskar bara en knivsudd av inspiration för att sätta färg på mitt bleksiktiga trummande, så blir det Manu Katché. Hans kantslag, pukkomp, splashar, elastiska tidsuppfattning och överrumplande fill.

Valfri inspelning med Jan Garbarek är en utmärkt introduktion till Manu Katché, till hans tribal- och cymbalspel. Samma idé, men i en poppigare kontext, på Robbie Robertsons Somewhere Down the Crazy River. Lyssna till Stings Soul Cages, framför allt Island of Souls och When Angels Fall, för hans bakvända groove och oefterhärmliga tajming. Och naturligtvis Peter Gabriels DVD Secret World Live. Helt utan skyddsnät.
 


Jag älskar det. I hemlighet. För Manu Katchés fria flow är sannerligen synnerligen opassande för en infödd Per Lindvall-fanatiker. Förlåt.

Insnöad

Kategori 2-varning hela vägen mellan borta och hemma, så ett extra dygn i fjällstugan ägnas åt heta rytmer. Eller, heta och heta – noterade skolboksexempel framförda på filtar och kuddar blir sällan särskilt svängiga eller autentiska. Men barnen verkar roade av min merengue, de ler överseende innan de stänger dörren om mig och återgår till OS-repriserna.

My radio sure sounds good to me

I en omorganisation för tiotalet år sedan beslöt Sveriges Radio i sin oändliga vishet att kanalerna skulle ha en tydligare åldersprofil. P3 skulle till exempel målgruppsanpassas för dem under 37,5 år. Jag vet inte varför exakt den åldern ansågs vara en lämplig gräns, men jag gjorde som det bestämts och tröttnade på trean ganska precis på mitt trettioåttonde. Så nu låter jag mig bildas och roas av P1, glad att jag ännu inte nått den ålder när jag tvingas över ättestupan till P4.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det händer fakiskt att jag lämnar ettan, antingen för att folk ringer in och pratar strunt, vilket inte intresserar mig, eller för att jag försöker jobba, vilket intresserar mig. Då lyssnar jag ofta på P2 via webbradion – lite livejazz, kanske något klassiskt. Men framförallt har jag fastnat för Kalejdoskop, ett märkligt program med mer eller mindre genomtänkta teman men alltid med snille och smak. Nästan varje gång har jag överraskats av något jag inte tidigare visste att jag gillade. Det är bra radio!

Pjäxdans med Malla

Efter två skiddagar med sol, lagom kallt och smörföre kändes det lite bistert i dag. Lågt liggande moln, snöglopp, frusna fingrar. Åter i stugvärmen blev jag nostalgisk och mindes när vi som barn till varje pris skulle utnyttja minsta möjliga minut i backen. Påhejade av föräldrarna lade vi lager till lager, ytterligare ylle, fler fleece – har man betalat säsongskort finns inget dåligt väder, bara ännu mer kläder.

När erfarenhet, sunt förnuft och garderob tömts, återstod bara vetenskap. Alltså att reflektera kroppsvärmen genom att klä in extremiteterna i aluminium. Antagligen var det inte ens en bra idé i teorin och i praktiken knölade folien omedelbart ihop sig mellan lagren av strumpor.

Skavsår? Med ninjastjärnor av ugnsfolie inuti slalompjäxorna? You bet!

Jag vet inte om det där var ett normalsvenskt beteende under 70-talet, men nationalskalden Mats Ronander skriver i En hederlig man (från 50/50 om jag inte minns fel):

Mamma älskar barnen
och dom lindar in sig i folie
Året åttiofyra
en obotlig polio

Poesi.

Gå upp och pröva dina måsvingar

"Om trummor, programmering och annat viktigt i livet" står det i bloggbeskrivningen ovan. Men inte har det handlat mycket om programmering här inte.

Orsaken är enkel – jag har inte skrivit många rader kod den sista tiden. Jag tycker att det är roligt att göra lite av varje, och tror dessutom att det är bra för koden om författaren kan se utanför de närmast omgivande krullparenteserna. Så i ett svagt ögonblick lät jag mig övertalas att tilltalas mjukvaruarkitekt och styra och ställa lite med modeller, regler, beskrivningar och koncept. Och sitta i möten, visade det sig.

Alltså, jag trivs med rollen. Jag lär mig massor varje dag. Träffar kollegor från andra delar av organisationen (och andra delar av världen). Hittar på vad folk ska göra. Bestämmer saker. Det är skoj. Men jag sitter också i alldeles för många möten. Alldeles för många möten och dokument. Alldeles för lite kod.

För det är naturligtvis tvärtom också: man är ingen bra arkitekt om man aldrig drabbas av de program som är resultat av ens beslut. Vilka vägval som låter sig översättas till enkel och elegant kod är verkligen inte alltid uppenbart. Alltså är det dags att backa.

Jag hoppas att snart få återkomma i ämnet. Som en kollega sa: att dagligen få en klapp på axeln av kompilatorn ger en viss inre tillfredsställelse.

Mina drömmars stad

Som vanligt vaknade jag tio minuter innan klockan ringde i morse. Konstigt hur kroppen funkar. Eller inte funkar – beroende på hur man ser på saken – eftersom alarmet var satt på halv fyra. Taxin väntade. Ännu en dag fylld av sammanträden, korridorssnack, powerpointpresentationer, blädderblock, starkt kaffe och bubbelvatten. Därefter ut i taxin och flyg hem lagom till midnatt.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag varit i Wien nu, utan att egentligen se något mer av staden än flygterminalen och de vitmålade väggarna inne på företagets huvudkontor. Det brukar vara trevligt och nyttigt, projekten går snabbare framåt, men efteråt undrar man ibland om det där dygnet bara försvann i en dröm. Konstigt jobb man har.

Gäsp. I morgon ringer klockan vid sju som vanligt, tack och lov.

Yes I can't

Dagens utmaning var en skivinspelning med persisk musik. Som inhoppare på slagverk kände jag mig tvungen att läsa på lite, en mångtusenårig musiktradition lattjar man inte med hur som helst. Tyvärr var det betydligt lättare att fiska fram kufiska sufiska rytmer från nätet än att låta autentisk och svängig. Och uthållig. Utan muskelminne som spelar på autopilot håller det inte i mer än en minut eller två.

Så var det instrumentet. Någon doumbek eller darbuka äger jag inte, valet stod mellan tablas eller congas. Hundra- eller tusentals mil fel, åt olika håll. Jag fegade ur och valde västerut – tumbao, det enda congakomp som fastnade på gymnasiet. Fast nu vet ju alla som gått på gymnasiet och letat noter på tombek-sajter att betoningen i dessa rytmer inte är särskilt kompatibel. Om man inte förskjuter ettan lite och börjar spela på tvåan, förstås.

Nåväl, jag tog mig igenom, om än med ömmande fingrar i kulturskymningen. I morgon kompar jag i pingstkyrkan och på måndag blir det jazz. Undrar vilka gudar jag kommer att häda då? 

Mitt liv som dokusåpa

Mina vänner är på NAMM, jag är på Ullared. Same, same, but different.

Vad är väl en bal på slottet?

Några av mina vänner åker i veckan till musikmässan NAMM. Jag är hemma och jobbar.

Jag hoppas att de får det riktigt, riktigt trevligt. Verkligen.

För däremellan kommer fasta

Då har julsångssäsongens sista fermat klingat ut. Kvällens Jul, jul, strålande jul hade väl inte riktigt samma glans som novemberversionen och i ärlighetens namn saknades en del innerlighet i Dagen är kommen, så här dan efter dan efter dan efter dan efter dan efter... Men ändå, helgerna tog slut lite för fort. Jag är barnsligt förtjust i julgransdoft, pappstjärnor, tovade tomtar och teverepriser. Det är trevligt att vara ledig, sova länge, umgås med goda vänner, äta och dricka gott.

Nå. Alternativet är inte så tokigt det heller. Vårens utmaningar blir att leverera ett vägtullssystem till Sydafrika, få sommarstugan vatten- och vindtät, putsa upp mina latinchops. Och så var det det där nyårslöftet. På plussidan noteras att jag, tio dagar in på 2010, redan tränat mer än under hela förra året. Tyvärr noterar vågen också på plussidan.

And the winner is...

Tre amerikanska musikprisproduktioner i SVT under samma vecka, den förfärliga Rock and roll Hall of fame, den ovanligt tama Latin Grammy och så ikväll Country music awards. Det är väl åldern, antar jag, men country är nog inte så dumt trots allt. Årets upplaga hade dessutom infört hattransonering, vilket underlättade ljusteknikernas jobb. Snyggt.

Av en slump satt jag samtidigt och läste en intervju med T Bone Burnett där han på fullt allvar förklarar varför allt som spelas in i Nashville låter så nasalt: "Där är så mycket pollen och alla har feber hela tiden, så de är täppta i näsan." Det låter som en teori värdig en countrygala på trettondagsafton.

80-talet redan här

På insidan av mitt badrumsskåp sitter sedan några år tillbaka ett prydligt träningsschema. Tanken är att detta ska uppmuntra till regelbunden löpning, simning, cykling, armhävning eller annan motion. Jag ska i varje fall påminnas om nyttan av dylik fysisk fostran varje gång jag öppnar dörren för att borsta tänderna eller dutta lite deo på den kropp som alltför sällan får svettas ordentligt.

I år har det gått ännu sämre än vanligt. Under mellandagarnas restfrossande passerades ännu ett magiskt tiotal på vågen och lillebror med familj, på julbesök från Sveriges gladare sida, klottrade medlidande på det nästintill tomma schemat:

Bättre lycka nästa år!!!
/Göteborgarna

Det låter som ett nyårslöfte.

Autotune Hall of shame

Kvällens musikevenemang i tvåan, 25-årsfirandet av Rock and roll Hall of fame, radade upp en imponerande samling artister. Ungefär som man tänker sig en Hall of fame – inte alls särskilt rock and roll.

Hur eller hur. Jag hoppas att den ansvarige ljudteknikern fick sin licens indragen efteråt och tvingas ägna resten av sin karriär åt att brusa in missionskapell på det småländska höglandet åt bleka frikyrkopopare med klädspons och attitydproblem. För Autotune kan möjligen tillåtas i begränsade mängder på tredje klassens rapartister, på skådespelare med musikalambitioner och som effekt på något enstaka stick. Däremot ska Sting, Stevie Wonder och Simon & Garfunkel inte "förbättras" genom Autotune. Aldrig. Någonsin.

Overklighetens folk

Vid lunch igår var jag nere på stormarknaden för att uträtta ett kort ärende. Jag vet att det var dumt, att man ska vara ute i god tid med alla sina klappinköp och att fredagen före jul är det bättre att vara någon helt annan stans än på det lokala köpcentrat. Hur eller hur.

Tiden står stilla när skjutdörrarna öppnar en tablå av Lars Tunbjörkska dimensioner. Där står två finniga ynglingar och försöker kränga på en äldre herre ett nytt mobilabonnemang, medan mannen verkar mer intresserad av att visa dem att man minsann kan ha bilder på barnbarnen i telefonen. Visst är de fina? Och titta här, hon rider, dotterdottern. Mycket duktig. Snett bakom sitter den tröttaste tomte jag någonsin sett. I luggsliten luva och med tovigt skägg gäspar han stort och verkar undra hur i hela världen han kunde vara så dum att han lät arbetsförmedlingen och mobiltelefonbolaget övertala honom till det här. Ett barn i en lite för liten vagn skriker oupphörligen. Skriker rakt ut så att det albinoblonda håret står åt alla håll. Köerna är redan så långa att adrenalinet samlas i små pölar vid kassorna.

Mitt i allt detta sitter två män på en bänk. Två vinddrivna existenser, för den poetiskt lagde. Ledighetskommittén. Tomtematerial. De ser i vilket fall som helst oerhört nöjda ut. Lagom varma innanför västen studerar de kaoset och ler vänligt åt alla som passerar förbi. De har all tid i världen

Själv bytte jag tempus och stressade upp till jobbet för ännu en trasslig telefonkonferens. Av någon anledning tyckte jag att det viktigaste denna fredag var att övertyga några svenskar, österrikare och argentinare att en viss teknisk fråga borde lösas på mitt sätt, eller i varje fall inte på deras sätt. Visar det sig att jag hade fel hoppas jag att grabbarna på bänken har lite plats över för mig.

Skinn på näsan

Jag passade på att byta skinn på trummorna i helgen. Vita Evans enlagers på pukorna och Remo Emperor på lilla bastrumman. Och det var mödan värt – efter söndagens julkonsert fick jag den finaste komplimang jag någonsin fått av en ljudtekniker. En kommentar som förmodligen ligger på topp-tre bland skråets positiva värdeomdömen:

– Mmmm. Slapp ju ägna mig åt skadekontroll.

Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det

Efter en gräsänklingshelg där jag med stor framgång låtit vaccinera barnen mot grisfeber, försett dem med en varierad och näringsrik kost, hängt upp spegelboll, monterat golvpukeben, bytt trumskinn, skruvat ihop en ny virveltrumma av gammalt skrot och lite annat smått och gott, får jag på omvägar höra att äldste sonen suckat på Facebook: Skönt att mamma kommer hem så man slipper leva på sprutor och pizza.

Nej, nu måste jag sluta. Socialen bankar på ytterdörren.

DJ Ulf

När jag träffade E för 22 år sedan, lär jag ha sagt att "bara jag får hålla på med ljud, ljus och sladdar så är jag nöjd". (Jag jämförde också hennes ögon med en kos, men min bristande talang för raggning är en helt annan historia.)

Därför borde jag väl inte förvånats över hur oförskämt roligt det var att leka DJ. Se dansgolvet gunga och svetten blänka i ljuset som pulserar i takt med mina fräcka beatmixar. Känna basen som dunkar oförtrutet två gånger per sekund, minut efter minut, timme efter timme, som om tiden stod stilla i natten.

Nu var det väl si och så med beatmixandet, kompisarna på nioåringens kalas ville helst höra samma Amy Diamond-låt om och om igen innan det var dags att åka hem till Idol. Men någon gång tyckte jag mig se att det planlösa springandet fram och tillbaka nästan samordnades till rytmiska rörelser i takt med Michael Jackson. Och spegelbollen var fin. Jag tror att jag ska passa på att hänga upp den på toa när E är bortest i helgen.

Ljus över mörka vatten

Det var en närmast religiös upplevelse att åka till jobbet i morse. Min sopiga mobilkamera kan naturligtvis inte förmedla känslan – frostnupna ängar och explosionen av ljus efter den mörkaste november i mannaminne.

Och, som soundtrack till detta, Ekonyheten om sjunkande livbojar. En lömsk läcka, dold bakom påklistrade etiketter och den hårda, blanka plasten som inte hjälper när innanmätet skrumpnar ihop. Frälsarkransen drar den olycklige med sig ner i djupet.

På något sätt har mina misstag och buggiga kod inte samma poetiska kvaliteter.