"Om trummor, programmering och annat viktigt i livet" står det i bloggbeskrivningen ovan. Men inte har det handlat mycket om programmering här inte.
Orsaken är enkel – jag har inte skrivit många rader kod den sista tiden. Jag tycker att det är roligt att göra lite av varje, och tror dessutom att det är bra för koden om författaren kan se utanför de närmast omgivande krullparenteserna. Så i ett svagt ögonblick lät jag mig övertalas att tilltalas mjukvaruarkitekt och styra och ställa lite med modeller, regler, beskrivningar och koncept. Och sitta i möten, visade det sig.
Alltså, jag trivs med rollen. Jag lär mig massor varje dag. Träffar kollegor från andra delar av organisationen (och andra delar av världen). Hittar på vad folk ska göra. Bestämmer saker. Det är skoj. Men jag sitter också i alldeles för många möten. Alldeles för många möten och dokument. Alldeles för lite kod.
För det är naturligtvis tvärtom också: man är ingen bra arkitekt om man aldrig drabbas av de program som är resultat av ens beslut. Vilka vägval som låter sig översättas till enkel och elegant kod är verkligen inte alltid uppenbart. Alltså är det dags att backa.
Jag hoppas att snart få återkomma i ämnet. Som en kollega sa: att dagligen få en klapp på axeln av kompilatorn ger en viss inre tillfredsställelse.
Welcome, Prashanth!
5 år sedan
