Gå upp och pröva dina måsvingar

"Om trummor, programmering och annat viktigt i livet" står det i bloggbeskrivningen ovan. Men inte har det handlat mycket om programmering här inte.

Orsaken är enkel – jag har inte skrivit många rader kod den sista tiden. Jag tycker att det är roligt att göra lite av varje, och tror dessutom att det är bra för koden om författaren kan se utanför de närmast omgivande krullparenteserna. Så i ett svagt ögonblick lät jag mig övertalas att tilltalas mjukvaruarkitekt och styra och ställa lite med modeller, regler, beskrivningar och koncept. Och sitta i möten, visade det sig.

Alltså, jag trivs med rollen. Jag lär mig massor varje dag. Träffar kollegor från andra delar av organisationen (och andra delar av världen). Hittar på vad folk ska göra. Bestämmer saker. Det är skoj. Men jag sitter också i alldeles för många möten. Alldeles för många möten och dokument. Alldeles för lite kod.

För det är naturligtvis tvärtom också: man är ingen bra arkitekt om man aldrig drabbas av de program som är resultat av ens beslut. Vilka vägval som låter sig översättas till enkel och elegant kod är verkligen inte alltid uppenbart. Alltså är det dags att backa.

Jag hoppas att snart få återkomma i ämnet. Som en kollega sa: att dagligen få en klapp på axeln av kompilatorn ger en viss inre tillfredsställelse.

Mina drömmars stad

Som vanligt vaknade jag tio minuter innan klockan ringde i morse. Konstigt hur kroppen funkar. Eller inte funkar – beroende på hur man ser på saken – eftersom alarmet var satt på halv fyra. Taxin väntade. Ännu en dag fylld av sammanträden, korridorssnack, powerpointpresentationer, blädderblock, starkt kaffe och bubbelvatten. Därefter ut i taxin och flyg hem lagom till midnatt.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag varit i Wien nu, utan att egentligen se något mer av staden än flygterminalen och de vitmålade väggarna inne på företagets huvudkontor. Det brukar vara trevligt och nyttigt, projekten går snabbare framåt, men efteråt undrar man ibland om det där dygnet bara försvann i en dröm. Konstigt jobb man har.

Gäsp. I morgon ringer klockan vid sju som vanligt, tack och lov.

Yes I can't

Dagens utmaning var en skivinspelning med persisk musik. Som inhoppare på slagverk kände jag mig tvungen att läsa på lite, en mångtusenårig musiktradition lattjar man inte med hur som helst. Tyvärr var det betydligt lättare att fiska fram kufiska sufiska rytmer från nätet än att låta autentisk och svängig. Och uthållig. Utan muskelminne som spelar på autopilot håller det inte i mer än en minut eller två.

Så var det instrumentet. Någon doumbek eller darbuka äger jag inte, valet stod mellan tablas eller congas. Hundra- eller tusentals mil fel, åt olika håll. Jag fegade ur och valde västerut – tumbao, det enda congakomp som fastnade på gymnasiet. Fast nu vet ju alla som gått på gymnasiet och letat noter på tombek-sajter att betoningen i dessa rytmer inte är särskilt kompatibel. Om man inte förskjuter ettan lite och börjar spela på tvåan, förstås.

Nåväl, jag tog mig igenom, om än med ömmande fingrar i kulturskymningen. I morgon kompar jag i pingstkyrkan och på måndag blir det jazz. Undrar vilka gudar jag kommer att häda då? 

Mitt liv som dokusåpa

Mina vänner är på NAMM, jag är på Ullared. Same, same, but different.

Vad är väl en bal på slottet?

Några av mina vänner åker i veckan till musikmässan NAMM. Jag är hemma och jobbar.

Jag hoppas att de får det riktigt, riktigt trevligt. Verkligen.

För däremellan kommer fasta

Då har julsångssäsongens sista fermat klingat ut. Kvällens Jul, jul, strålande jul hade väl inte riktigt samma glans som novemberversionen och i ärlighetens namn saknades en del innerlighet i Dagen är kommen, så här dan efter dan efter dan efter dan efter dan efter... Men ändå, helgerna tog slut lite för fort. Jag är barnsligt förtjust i julgransdoft, pappstjärnor, tovade tomtar och teverepriser. Det är trevligt att vara ledig, sova länge, umgås med goda vänner, äta och dricka gott.

Nå. Alternativet är inte så tokigt det heller. Vårens utmaningar blir att leverera ett vägtullssystem till Sydafrika, få sommarstugan vatten- och vindtät, putsa upp mina latinchops. Och så var det det där nyårslöftet. På plussidan noteras att jag, tio dagar in på 2010, redan tränat mer än under hela förra året. Tyvärr noterar vågen också på plussidan.

And the winner is...

Tre amerikanska musikprisproduktioner i SVT under samma vecka, den förfärliga Rock and roll Hall of fame, den ovanligt tama Latin Grammy och så ikväll Country music awards. Det är väl åldern, antar jag, men country är nog inte så dumt trots allt. Årets upplaga hade dessutom infört hattransonering, vilket underlättade ljusteknikernas jobb. Snyggt.

Av en slump satt jag samtidigt och läste en intervju med T Bone Burnett där han på fullt allvar förklarar varför allt som spelas in i Nashville låter så nasalt: "Där är så mycket pollen och alla har feber hela tiden, så de är täppta i näsan." Det låter som en teori värdig en countrygala på trettondagsafton.

80-talet redan här

På insidan av mitt badrumsskåp sitter sedan några år tillbaka ett prydligt träningsschema. Tanken är att detta ska uppmuntra till regelbunden löpning, simning, cykling, armhävning eller annan motion. Jag ska i varje fall påminnas om nyttan av dylik fysisk fostran varje gång jag öppnar dörren för att borsta tänderna eller dutta lite deo på den kropp som alltför sällan får svettas ordentligt.

I år har det gått ännu sämre än vanligt. Under mellandagarnas restfrossande passerades ännu ett magiskt tiotal på vågen och lillebror med familj, på julbesök från Sveriges gladare sida, klottrade medlidande på det nästintill tomma schemat:

Bättre lycka nästa år!!!
/Göteborgarna

Det låter som ett nyårslöfte.

Autotune Hall of shame

Kvällens musikevenemang i tvåan, 25-årsfirandet av Rock and roll Hall of fame, radade upp en imponerande samling artister. Ungefär som man tänker sig en Hall of fame – inte alls särskilt rock and roll.

Hur eller hur. Jag hoppas att den ansvarige ljudteknikern fick sin licens indragen efteråt och tvingas ägna resten av sin karriär åt att brusa in missionskapell på det småländska höglandet åt bleka frikyrkopopare med klädspons och attitydproblem. För Autotune kan möjligen tillåtas i begränsade mängder på tredje klassens rapartister, på skådespelare med musikalambitioner och som effekt på något enstaka stick. Däremot ska Sting, Stevie Wonder och Simon & Garfunkel inte "förbättras" genom Autotune. Aldrig. Någonsin.

Overklighetens folk

Vid lunch igår var jag nere på stormarknaden för att uträtta ett kort ärende. Jag vet att det var dumt, att man ska vara ute i god tid med alla sina klappinköp och att fredagen före jul är det bättre att vara någon helt annan stans än på det lokala köpcentrat. Hur eller hur.

Tiden står stilla när skjutdörrarna öppnar en tablå av Lars Tunbjörkska dimensioner. Där står två finniga ynglingar och försöker kränga på en äldre herre ett nytt mobilabonnemang, medan mannen verkar mer intresserad av att visa dem att man minsann kan ha bilder på barnbarnen i telefonen. Visst är de fina? Och titta här, hon rider, dotterdottern. Mycket duktig. Snett bakom sitter den tröttaste tomte jag någonsin sett. I luggsliten luva och med tovigt skägg gäspar han stort och verkar undra hur i hela världen han kunde vara så dum att han lät arbetsförmedlingen och mobiltelefonbolaget övertala honom till det här. Ett barn i en lite för liten vagn skriker oupphörligen. Skriker rakt ut så att det albinoblonda håret står åt alla håll. Köerna är redan så långa att adrenalinet samlas i små pölar vid kassorna.

Mitt i allt detta sitter två män på en bänk. Två vinddrivna existenser, för den poetiskt lagde. Ledighetskommittén. Tomtematerial. De ser i vilket fall som helst oerhört nöjda ut. Lagom varma innanför västen studerar de kaoset och ler vänligt åt alla som passerar förbi. De har all tid i världen

Själv bytte jag tempus och stressade upp till jobbet för ännu en trasslig telefonkonferens. Av någon anledning tyckte jag att det viktigaste denna fredag var att övertyga några svenskar, österrikare och argentinare att en viss teknisk fråga borde lösas på mitt sätt, eller i varje fall inte på deras sätt. Visar det sig att jag hade fel hoppas jag att grabbarna på bänken har lite plats över för mig.

Skinn på näsan

Jag passade på att byta skinn på trummorna i helgen. Vita Evans enlagers på pukorna och Remo Emperor på lilla bastrumman. Och det var mödan värt – efter söndagens julkonsert fick jag den finaste komplimang jag någonsin fått av en ljudtekniker. En kommentar som förmodligen ligger på topp-tre bland skråets positiva värdeomdömen:

– Mmmm. Slapp ju ägna mig åt skadekontroll.

Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det

Efter en gräsänklingshelg där jag med stor framgång låtit vaccinera barnen mot grisfeber, försett dem med en varierad och näringsrik kost, hängt upp spegelboll, monterat golvpukeben, bytt trumskinn, skruvat ihop en ny virveltrumma av gammalt skrot och lite annat smått och gott, får jag på omvägar höra att äldste sonen suckat på Facebook: Skönt att mamma kommer hem så man slipper leva på sprutor och pizza.

Nej, nu måste jag sluta. Socialen bankar på ytterdörren.

DJ Ulf

När jag träffade E för 22 år sedan, lär jag ha sagt att "bara jag får hålla på med ljud, ljus och sladdar så är jag nöjd". (Jag jämförde också hennes ögon med en kos, men min bristande talang för raggning är en helt annan historia.)

Därför borde jag väl inte förvånats över hur oförskämt roligt det var att leka DJ. Se dansgolvet gunga och svetten blänka i ljuset som pulserar i takt med mina fräcka beatmixar. Känna basen som dunkar oförtrutet två gånger per sekund, minut efter minut, timme efter timme, som om tiden stod stilla i natten.

Nu var det väl si och så med beatmixandet, kompisarna på nioåringens kalas ville helst höra samma Amy Diamond-låt om och om igen innan det var dags att åka hem till Idol. Men någon gång tyckte jag mig se att det planlösa springandet fram och tillbaka nästan samordnades till rytmiska rörelser i takt med Michael Jackson. Och spegelbollen var fin. Jag tror att jag ska passa på att hänga upp den på toa när E är bortest i helgen.

Ljus över mörka vatten

Det var en närmast religiös upplevelse att åka till jobbet i morse. Min sopiga mobilkamera kan naturligtvis inte förmedla känslan – frostnupna ängar och explosionen av ljus efter den mörkaste november i mannaminne.

Och, som soundtrack till detta, Ekonyheten om sjunkande livbojar. En lömsk läcka, dold bakom påklistrade etiketter och den hårda, blanka plasten som inte hjälper när innanmätet skrumpnar ihop. Frälsarkransen drar den olycklige med sig ner i djupet.

På något sätt har mina misstag och buggiga kod inte samma poetiska kvaliteter.

Grotesk Public Service

Jag ber härmed att få instämma i hyllningskören:
Tack!
Tack alla licensbetalare som gör det möjligt att i rikstäckande, marknätsdistribuerad TV på bästa sändningstid se ett program om ett serifflöst typsnitt. En hel timme Helvetica. Underbart!

(Nej, jag är inte ironisk. Om nu någon skulle få för sig att tro det. Repris i Kunskapskanalen lördag 23.00.)

Stilla natt

Julsångssäsongen har börjat. Ägnade morgonen åt att samla ihop mapparna från tidigare år, eftermiddagen åt att lyssna in "nya" låtar (skrivs det egentligen några sådana?) och kvällen är vikt åt ett komprep. Decemberhelgerna började bokas i juli.

Men jag klagar inte – i mitt lilla kontorsrum/labb lyser juleljusen upp tillvaron året om. Detta uppskattas inte riktigt av nattvakten, som därför släcker dem. Varvid jag tänder dem. Nattvakten släcker. Jag tejpar ihop strömbrytaren. Nattvakten drar ur sladden. Jag sätter i den. Nattvakten drar ur den. Jag tejpar fast den. Nattvakten skruvar ur lamporna. Jag skruvar i dem... En bitter kamp i tio månader. Men så här års är allt förlåtet. Frid på jorden.

Golden slumbers

DN recenserade i går Steve Dobrogosz skiva med Beatles-tolkningar, Golden Slumbers. Till min stora glädje upptäckte jag att den finns för nedladdning via Emusic och somnade gott med den i lurarna.

Efter bara en – sömnig – genomlyssning är jag nog inte mogen att instämma i DNs femma, men den kanske kommer. Steve använder ofta en gospelinspirerad frasering och en dynamik som totalt golvat mig de gånger jag hört honom live. Från en knappt hörbar diskant, som får publiken att sitta på helspänn, till näsblodsframkallande oktavbas-riff inom två taktstreck. Här tycker jag svänget ibland blir lidande i några väl såsiga tempon, men gör dig själv en tjänst och lyssna på Across the Universe. Allt är förlåtet.

Grå-berra

Äntligen har jag kommit på hur bloggandet ska göra mig rik och berömd. Mode.

Det kan säkert förvåna en och annan som känner mig. Eller vem som helst som någon gång utsatts för min föga inspirerande uppenbarelse. Men det finns tydligen någonting i mina gener eller i min miljö som låter mig med yttersta precision, plagg för plagg, förutse kommande trender.Trots att välja kläder för mig betyder att ta på sig det som råkat hamna överst i torktumlaren.

Även min garderob blir full ibland. Med tanke på hur sällan jag köper nya kläder är detta inte något stort problem, men det händer i varje fall att lite bottenskrap åker till tippen. Inte sällan ackompanjerat av nostalgiska suckar och men-de-är-ju-nästan-hela- eller det-är-ju-bara-fem-år-sedan-jag-använde-dem-utrop.

Därefter händer det. Ofelbart. Jag gjorde mig av med en nästan oanvänd, svart Adidas träningsjacka veckan innan den blev sååå pimp. Jag slängde min UCLA-hood – het, het, het. Jag kastade min Fruit-of-the-Loom-t-shirt. Ja, ni fattar. Nu senast rensade vi bland vinterkläderna och jag offrade min underbart knallröda skidoverall med lila manchester-detaljer. Och vad är det som gäller i Åre i år? Jo, manchester, sparkdräkt och skrikiga 80-talsfärger.

Jag misstänker att Vouge flyttat sin centralredaktion till sortergården i Bankeryd så att de kan paparazzi-lurpassa på mina papperskassar.

Fritt fall

Lars G Josefsson har skrivit på ett avtal där Vattenfall tar det fulla ekonomiska ansvaret vid en kärnkraftsolycka i Tyskland. Stor upprördhet.

Personligen undrar jag varför de inte tar samma ansvar i Sverige?

För antingen är kärnkraften så säker som man säger och då är det inga problem att sätta ett företag i pant. Eller så är den inte det.

De rätta frågorna 2

De senaste tiden har det så kallade etablissemanget sprungit benen av sig för att försöka hitta faktafel i den debattartikel som Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, fick publicerad i Aftonbladet. Stämmer siffrorna? Är källorna trovärdiga? Kan förutsägelserna vara rimliga? Många spaltmeter blev det.

Av ungefär samma anledning gick jag in på Sverigedemokraternas hemsida. För att dra lite med fingret på listerna, blåsa i hörnen, lyfta på mattorna. Någon smutsig rasistisk detalj måste väl partiet ha missat när städkvasten gick inför förra riksdagsvalet? Och jag måste säga att jag blev förvånad.

De Nya Sverigedemokraterna är minsann inget rasistiskt parti. På sajten Stoppa Rasismen driver man kampanj för upplysning om rasism; förklarar vad främlingsfientlighet, integration och xenofobi handlar om. I partiprogrammet står det att "Kulturella skillnader beroende av rastillhörighet är försvinnande små och påverkar inte Sverigedemokraternas analysgrunder". Ras hade naturligtvis varit ett alldeles för enkelt sätt att sortera ut vilka som är välkomna i folkhemmet.

Nej, istället vill SD nu utgå från, om möjligt, ännu godtyckligare begrepp: "etnisk och kulturell likhet", "den omgivning av självklarheter, minnen och föreställningar som vi lever i", "svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk". Dokumenten och artiklarna på hemsidan är så svepande i sina generaliseringar och så fulla av försåtliga bisatser att de inte går att dissekera utan att spela SD i händerna. De människor som formulerat dessa bryr sig troligtvis inte om enstaka faktafel, lika lite som de fem procent av väljarna som just nu kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna.

I stället för att peta i detaljerna borde någon fråga Jimmie Åkesson vilket Sverige han vill bygga, om han får? Någon borde fråga om Sverige verkligen vill det?

Antar att det borde vara jag.