Mitt liv som hunk 3

Så förunderligt är det på denna jord att den dag, den timme, när min blogg existerat i exakt ett år befinner jag mig i det blixtrande kraftfält, blomstrande ordäng, svallande synonymhav som är Björn Ranelid. Jag, som knappt kommer ihåg hur man skriver på svenska, samt en kamrat som är svensklärare och, till skillnad från mig, faktiskt bokläsare i allmänhet och Ranelidläsare i synnerhet. Och väldigt många damer där medelålderns grånad sedan en tid övergått i en blåare nyans. I såväl frisyr som politik, framgick av samtalen kring caféborden.

Naturligtvis infriar Ranelid alla förväntningar, utmanar jantelagen, kategoriserar kollegor, utmanar, flörtar, charmar. Uppknäppt. Inte vet jag om han kan skriva böcker, men han levererar en timmes väl repeterad medvetandeström maskerad till improvisation. Jazz.

September

Då är det officiellt: den blomstertid som kom har gått. Och vem kan klandra den, så som sommaren sett ut den sista tiden?

Men det finns uppenbarligen tröst och glädje. I september.

Mitt liv som hunk 2

Nej, man är väl ingen Ernst direkt. Det räcker inte med bara fötter när man bär varningsorange t-shirt och sonens leksaksskyddsglasögon.

Å andra sidan pratar jag inte så mycket strunt.

Aquarius

Ännu en dag i vattenpumpens tecken.

En del investerar i fonder, andra ägnar sig åt välgörenhet. Någon spenderar samtidigt som vissa knappt får pengarna att räcka. Personligen köper jag slang och gräver ner i ett hål i jorden.

Dagens törstsläckare: Bobby McFerrin – Don't worry, be happy.

Solo

Framåt kvällen mojnar vinden och bara mina varsamma omfamningar krusar det varma vattnet. Vänder mig på rygg några simtag ut, natten fortfarande för ljus för stjärnorna. Någonstans, den vackraste steelguitar jag någonsin hört.

Per Texas Johansson – Miljarder stjärnor (Johan Lindström på pedal steel).

Backventil

Det som i historiens ljus antagligen kommer att betecknas som årets, kanske decenniets, varmaste dag tillbringade jag liggande på det stampade jordgolvet i källarmörkret hos vår hydrofor. Med en rörtång i varje hand ömsom fysiskt fostrade, ömsom attackerade jag den trilskande vattenpumpen, som på ett synbart slumpmässigt sätt sprinklade tillbaka på mig.

Söndagens pissing contest: Gene Krupa och Buddy Rich – The drum battle.

Prestige

En av många bra saker med vår lilla sommarstuga är den korg av flätad rotting, sprängfylld med gamla tidskrifter, som väntar på att tömmas. Sorteras. Eller läsas.

I dag ägnade jag några lata eftermiddagstimmar åt en gammal Sound on Sound, innehållande bland annat en intervju där Donald Fagen förklarar hur Steely Dans ljudideal bottnar i teknikern Rudy Van Gelders jazz-inspelningar för Prestige.

Lördagens delikatess: Thelonious Monk – Bemsha Swing.

Istället för fotbolls-VM

Torsdagens mål: Juluka – Scatterlings of Africa.

Jättelive

Onsdagens småvarma: Gentle Giant – Free hand.

Tabberas i Androiden

Förr i tiden, ja alltså för en fem-tio år sedan eller så, köpte jag en skiva och spelade den tills jag kände den utan och innan. En resa, i den analoga tidsåldern, innebar sällskap av en kassett med två plattor och autoreverse. Då, i forntiden, visste alla att riktigt bra musik krävde många genomlyssningar för att komma till sin rätt. Det var länge sedan, som sagt, men plockar jag i dag fram någon gammal CD eller LP finns fortfarande både detaljerna och dramaturgin, låtordningen, kvar i bakhuvudet.

Egentligen borde jag skriva om det som går förlorat nu när det är så lätt att ladda ner lösryckta låtar, fylla minnet med tiotusentals mp3 och klicka sig vidare så fort något inte omedelbart faller i smaken. Jag borde säga upp mitt emusic-abonnemang och bestämma mig för att lyssna – verkligen lyssna – på två hela album varje månad. Inte mer. En C90-diet.

Men istället installerar jag Spotify i mobilen. Och det är alldeles för lätt och roligt för att avstå – att kolla upp någon man läst om eller slumpmässigt snubbla över något bra man aldrig ens skulle plockat upp ur en reaback. Semesterfrossa. Till hösten ska jag åter överväga musikalisk asketism.

Tisdagens vickning: Timo Räisänen – You shook me all night long.

Vid mästarens fötter

På morgonen tycker jag att gospelkören gungar rätt bra. På kvällen sitter jag på Nefertitis scenkant och inser att jag inte fattat nånting. Alls.



Michael Ruff, Per Lindvall och James Harrah busar och skojar och svänger så lekande lätt att det gör ont. Och James Genus – som jag måste erkänna att jag inte ens hört talas om innan – lägger grunden med de fetaste bastoner jag hört på länge.

En god vän, som fått förmånen att spela in med Ruff och Genus, såg till att jag kom iväg och satte upp mig på gästlistan. Jag är evigt tacksam, men nu måste jag hem och öva...

Amen!

Kompade en gospelkör i morse och av någon anledning kom de trosvissa texterna att påminna mig om den första låt jag skrev. Jag spelade i en grupp som hette Amen, det var precis vid den här tiden på året och jag hade just slutat femman.

Möjligen präglas texten en liten aning av den känsla av upprymdhet som bara de första värmevibrerande dagarna av ett oändligt sommarlov kan ge:

Nu så ska jag
sjunga en visa
Den handlar om mig
och Jesu kärlek

Den mötte mig en dag
när jag var på läger
Jag frälst blev och allting
det ordnade sig

Problem som man möter
de löser sig själva
Ja tack vare Jesus mitt liv
blev så skönt

Jomenvisstsåatt.

Du får ingenting ta med dig

Samtalar lite med äldste sonen om hur vi ska planera firandet en viss bemärkelsedag. Jag föreslår trevliga alternativ såsom restaurangbesök och resor, alltmedan sonen tiger. Mulnar. Tills han ljudligt suckar och sakligt konstaterar:

"Ni försöker bara ge mig upplevelser istället för pengar."

Och för säkerhets skull förtydligar:

"Jag vill ha pengar."

Uppåt värre

I helgen släpptes jag tillfälligt ut från jobbet för ett besök i verkligheten, i livet utanför. Livet visade sig vara en nära döden-upplevelse.

Vi har en liten sommarstuga. Vackert belägen, men i stort behov av att fixas till i stort och smått. Inte bra, om man som jag är bekväm så att det gränsar till lathet och dessutom försedd med centralmonterade tummar. Alltså får riktiga snickare utföra i-stort-fixandet medan jag och resten av familjen ägnar oss åt småttandet. Till exempel målning.

Högst upp på vår inte särskilt höga stuga sitter några brädbitar som ska vara vita. Personligen kan jag tycka att de borde levereras färdigmålade från någon fabrik, men det är tydligen inte så det funkar. Enda sättet att kludda på det där vita visade sig vara att klänga upp på en kvarglömd byggnadsställning som både i höjd och lutning platsat i Pisa. Inte räckte penseln för det. Men stående på tå högst upp på en gammal hushållstege placerad på översta avsatsen skulle det gå. I teorin.

Redan på väg upp för byggnadsställningens yttersida, med hushållstegen i ena handen, borde jag ha gett upp och åkt tillbaka till min trygga kontorsmodul. Väl uppe var jag tvungen att försöka fälla upp stegen med en hand, liggandes på mage, eftersom jag inte vågade resa mig upp. Den andra handen vägrade släppa sitt krampaktiga tag i väggen. Att klättra ännu högre upp med bara en pensel och en hink att hålla sig i var en fysisk omöjlighet.

Svindel? Typ. Feg? Absolut. Min 70-årige dödsföraktande pappa svingade sig upp med den vita färgen medan jag lika likblek hukade där nere.

Antagligen hade jag i det läget offrat mamma också, om det inte varit mors dag.
 

Ragadagosh!

I går försökte jag onomatopoetiskt illustrera det lilla fill som alla trummisar någon gång tvingats exekvera i något ljusskyggt sammanhang. Ni vet, när någon skämtare vid scenkanten inte riktigt vågar lita på sitt material och behöver hjälp med att sätta punkt för vitsandet. Ragadagosh!

I dag skulle jag kolla höstens program på anrika jazzklubben Ronnie Scott's, men råkade istället skriva saxofonisten Tom Scotts namn i webbadressen. Och fann följande.



 Ragadagosh! Igen.

Liten ordbok

Av någon anledning kom jag och hustrun att språka om ord i morse. Det hängde nog ihop med att barnen börjat växa upp och inte frivilligt kommunicerar med oss på samma sätt som förr. Nu är det mer ordergivning. Åt båda håll.

Nåväl. Innan människan stänger in sig i sitt ordförråd och sin meningsbyggnad, därtill nödd och tvungen för att göra sig förstådd, utforskar hon språket mera fritt. Då uppstår ord som tregår för den dag som föregår förrgår, eller komparativformen ägigast för pappa.

Ibland blir det besvärligt för oss trångbegrepna vuxna. Som när yngste sonen ombads utföra någon enklare hushållsnära tjänst och han replikerade: "Har jag magiska knän?" Jag blev så konfys att jag glömde mitt ärende och lät honom passera. Först en stund senare insåg jag att han ansåg sysslan vara helt ogenomförbar och att han bett mig flyga och fara genom att retoriskt fråga om jag verkligen trodde att han kunde trolla med knäna.

Eller som när den äldste sonen just börjat intressera sig för bokstäver (A som i apa, B som i boll...) och plötsligt bokstaverade sig till en genväg genom alfabetet: "D som i W".

Uckebröderna

Emellanåt lämnar Fantomen de djupa skogarna och går på stadens gator som en vanlig man. Jag smiter från kontoret för att spela tvättbräda och sjunga läsarsånger.

Som kronisk hobbymusikant har jag fått tillfälle att spela mycket musik i många olika sammanhang, oftast tillsammans med andra amatörer inför en fåhövdad publik men också vid några tillfällen med artister som fler än de närmast sörjande hört talas om. Det är alltid roligt. Men i ren spelglädje finns det nog inget som slår Uckebröderna.

Uckebröderna är några åldrade ynglingar som beväpnade med trumma, tvättbräda, gitarr, ukulele och kazoo förgriper sig på frikyrkorörelsens sångskatt. Tänk Carl Öst möter Lars Vegas möter Black Ingvars. Fast sämre. Vi har en entusiastisk fanklubb i Skillingaryd och på vår senaste Norgeturne var det en man som hävdade att det var den bästa konsert han varit på sedan han hörde Duke Ellingtons storband på 60-talet.

Efter kvällens spelning i Vårgårda klev en äldre herre, iklädd en mycket vackert högglansförgylld cykelhjälm, fram och tittade menande på mig medan jag packade ihop mitt slagverk. "Det kunde man ju höra att han kom från Bank-eryd", sa han. "Men jag trodde ni andra var från Sträng-näs."

Ragadagosh!

Mitt liv som hunk

Efter en stressig dag på jobbet, vad kan väl vara bättre än en massiv cementtrapp och en tiokilosslägga?

Det skulle möjligen vara en rejäl tryckluftsdriven bilningshammare efter en vecka med projektinducerad internationell konflikthantering. Att straffa stenen istället för att utöva våld mot väl valda Wienare.

Nej, det är inte riktigt så illa som det låter. Men när ett utvecklingsuppdrag som det vi arbetar med går mot sitt slut så hettar det till ibland. Någon liten detalj missförstås. Språkförbistring. Olika företagskultur. Jag blir sällan arg på jobbet, men de senaste månaderna har det hänt. Flera gånger.

Samtidigt har familjens slitna sommarstuga utsatts för en extreme home makeover. Väggarna ska isoleras, taket byggas om, fönstren bytas och några rum läggas till. Riktiga snickare får göra det mesta, men vi hjälper till så gott vi kan med rivning, målning och städning. Städning. Och städning. Det är helt otroligt hur snabbt en idyllisk strandtomt kan förvandlas till en soptipp där vi lite fåfängt flyttar runt skräpet mellan olika högar. Som ett jättelikt plockepinn med en Christo-installation i mitten.

Det skulle kunna vara en bra avkoppling från jobbet. Mer macho, mindre nörd. Jag tänkte mig själv där i solskenet utanför sommarstugan, muskulös och svettig med bilningshammaren i ett stadigt grepp. Men det var mest molnigt, kallt och muskellöst.

Kodare, bliv vid din test.

Tio år med tejp

Så här i halvtid väljer jag att tydligt ta ställning och deklarera att jag minsann inte tänker ha någon åsikt alls om årets melodifestival. Inte om låtarna. Inte om artisterna. Inte om programledarna. Inte ens om Björkman.

Men ändå. Gubben i mig undrar stillsamt om det är för mycket begärt att återinföra en riktig orkester? Jämna ut spelplanen för sångerna och sångarna en aning. För att flytta fokus från effekterna. Eller bara för att det är så trevligt att se kunniga musikaliska hantverkare i kostym.

Det borde vara pinsamt för SVT att den i allt väsentligt totalt hopplösa konkurrentkanalen TV4 faktiskt spelar skjortan av dem. Allt oftare ackompanjerar fyran sina produktioner med riktiga liveband – och bra sådana. Ta Idol som exempel. Faddergalan. Eller den uppfinningsrika ensemblen i Let's dance.

Nå, för er som inte minns hur det lät, kolla klippet. Från 2000, det sista gyllene året, Melodifestivalorkestern under ledning av Curt-Eric Holmqvist:

Rösten inuti

Jag skrev någon gång att min musikaliska fostran kan sammanfattas i två ord: Per Lindvall. Det var honom jag ständigt lyssnade på och honom jag alltid ville låta som. Vilket naturligtvis var dömt att misslyckas.

Med åren har samlingen husgudar utökats. Steve Gadd, som visade att det faktiskt går att använda rudimenten till något vettigt. Vinnie Colaiuta, för att han kan spela precis vad som helst och låta helt trovärdig. Bernard Purdie, för sin shuffle. Ahmir ?uestlove Thompsson, statiskt sväng eller löst, löst, löst. Keith Carlock, förstås. Stewart Copeland, Abe Laboriel Jr, Jeff Porcaro...

Men om jag i dag måste välja en, blir det inte någon av dem. Inte ens Per Lindvall. Om jag i dag måste välja en, vars stil och groove är så tydligt identifierbar att jag önskar bara en knivsudd av inspiration för att sätta färg på mitt bleksiktiga trummande, så blir det Manu Katché. Hans kantslag, pukkomp, splashar, elastiska tidsuppfattning och överrumplande fill.

Valfri inspelning med Jan Garbarek är en utmärkt introduktion till Manu Katché, till hans tribal- och cymbalspel. Samma idé, men i en poppigare kontext, på Robbie Robertsons Somewhere Down the Crazy River. Lyssna till Stings Soul Cages, framför allt Island of Souls och When Angels Fall, för hans bakvända groove och oefterhärmliga tajming. Och naturligtvis Peter Gabriels DVD Secret World Live. Helt utan skyddsnät.
 


Jag älskar det. I hemlighet. För Manu Katchés fria flow är sannerligen synnerligen opassande för en infödd Per Lindvall-fanatiker. Förlåt.