Hold the line...

Strålande helg

Är emellan två jobb

Det känns.
Bra.
Tror jag.

The amazing adventures of an international travelling businessman

Väcks av telefonen strax före 05.00. Mitt i natten, typ. Efter ett framgånglöst konversationsförsök med vad som visar sig vara en mycket trevlig, men fullt automatiserad, telefonväckningsdamröst klarnar huvudet till den grad att jag kan lokalisera mig till Landvetter och stappla in i hotellets dusch.

En frukost och flight senare ringer jag ICA Maxi i Jönköping. Småspringande mellan terminalerna på flygplatsen i Berlin försöker jag försäkra mig och kollegerna Klings glasstårta till avskedskaffet på fredag. Frysansvarig på Maxi visar sig vara ledig, men nu ska det sitta en lapp på sju lagrade Dinétårtor. Reserverade. Hoppas jag.
Språngmarchen gör att jag inte kan somna om på nästa flyg. Schade.

Matsalen på huvudkontoret framkallar minnen från barndomens skolmatsal. Slamret är öronbedövande, personalen bär förkläden med förra veckans rester och lägger upp maten på fat med en handledssnärt som skulle göra Lao Wa grön av avund. Eller illamående. Förklädet som serverar min wienersnitzel (alltid snitzel på onsdagar) planerar ett Stockholmsbesök i sommar och vill ha mitt telefonnummer.

Drygt tre timmars konfererande om fel och brister, därefter individuellt rapporterande hem. Går igenom dagens mejlskörd och vidarebefordrar det mesta. En fringis man har med två dagar kvar på jobbet.
Får tipset att äta middag i Twin Towers. Tydligen finns de kvar här, men Google maps visar dem inte. Antagligen hamnar min sökning direkt hos FBI och Homeland Security.
Kommer de för att hämta mig gömmer jag mig bakom de största revbensspjäll jag någonsin ätit. En österrikisk, lite för söt, öl till det och jag är mätt. Och trött.

Sover. Vaknar. Vandrar genom en vissen frostnupen park till kontoret. Nya möten, nya avsked. Förklädet med Stockholmsdrömmar har fixat hemgravad lax speciellt för mig och får min mejladress i utbyte. Taxi och taxfree.

Så. Sista tjänsteresan till Wien. Det är livet som pågår medan vi är upptagna med annat.

Säpo – Expressen: 1–0

Jag har just hört vad som måste vara årets vändbakaste radiodebatt. Kanske säger den något om vart vi är på väg. Förhoppningsvis inte.

I Sveriges Radios Studio Ett tvingades ingen mindre än Säpochefen Anders Danielsson försvara vår grundlagsfästa yttrande- och åsiktsfrihet. Upprepade gånger fick han betacka sig för utökade befogenheter att inhämta, lagra och bearbeta ytterligare information om oss medborgare. Visst, medgav han, kunde man teoretiskt sett ha kunnat kontrollera allt som skrivs på exempelvis Facebook. Han välkomnade debatten men tyckte personligen att priset, avskaffandet av den personliga integriteten, var för högt. Gränsen är redan nådd. Sa Säpochefen.

På andra sidan studiobordet satt inte några nynazister, storebror-ser-dig-fascister eller Stasikramande extremvänstrare. Nej, det var Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg som ansåg det vara ett fundamentalt misslyckande att staten inte kände till och kunde förhindra att någon tänkte elda upp sin bil och spränga sig i bitar. Hon krävde ökad övervakning, mer informationsinhämtning och -utbyte, i allt väsentligt påhejad av programledarna Jörgen Huitfeldt och Helena Groll.

Om det är den tredje statsmaktens nya linje och Säpo är integritetens sista utpost har vi all anledning att vara oroliga. Hör och häpna.

Frid på jorden

Tredje advent.

Det är nu agnarna skiljs från vetet och männen från mössen. Det är nu det uppenbaras vem som förmått sig till att ge det där lilla extra och hålla lågan brinnande hela vägen in i kaklet. Det är dags att lägga korten på bordet och visa vem som haft karaktär nog att avstå. Avstå från att myselda lite extra. Avstå från att tända på lite för tidigt.

Två ljus klarar alla. Men i dag skall tre klara lågor brinna i en exakt jämn linje, lagom sluttande. Inte för mycket. Inte för lite.

Och en annan sak: varför är det så få som kan packa en diskmaskin på rätt sätt? Alltså på rätt sätt – inte bara så att allt får plats och kanske blir rent. Det måste vara med rätt ordning och struktur. Bokhyllor. Vem kom på att ställa böcker i bokstavsordning efter författare ingen ändå minns namnet på eller efter ett klassificeringssystem som kräver fem år på bibliotekariehögskola för att förstå? Storlek och färg på bokryggen, det är det enda vettiga. Snyggt och utrymmeseffektivt. Dammsugarpåsar. Det ska inte behövas en prenumeration på påsar till just den modell med det tillverkningsdatum man råkar ha. Det ska bara finnas en sorts dammsugarpåsar. Som passar. Och världen behöver inte Blueray, HD-TV, 3D-TV, MPEG4-boxar. Eller 64-bitars operativsystem.

Jag tror det är dags för lite julledighet.

Verkligare än verkligheten

Normalt sett är jag inte så petnoga med att se till att jag får full valuta för tv-licensen, men i kväll satt jag som klistrad vid rutan.

Till att börja med: Ung och bortskämd. Nog sagt, men trots att alla inblandade spelade sig själva var det kvällens minst dokumentära program. L och J kommer inte att uppskatta att jag råkade se det.

Sedan premiären av en ny omgång Grotesco. Se den. Sanningen i vitögat. Otäckt. Bra.

Och som avslutning, grädde på moset, lök på laxen, tårta på tårtan, a wafer-thin mint, only a tiny little thin one... A mighty wind. Amerikanskfolkmusikversionen av Spinal Tap förhåller sig till föregångaren ungefär som The New Christy Minstrels till Motörhead. Något nedtonad. Men fortfarande på pricken, både musik och manus.

På tal om novembervädret

Varför skryta med hus i Stockholm och Köpenhamn, när det finns aktuella exempel på närmare håll?

Peace and love and hallelujah

Fotbollssäsongen är över, innebandyn tar vid. I dag hejade jag fram sonens lag till seger i en jämn och spännande match. Föräldrarna vid sargkanten var som vanligt vänligt uppmuntrande, klädsamt intresserade och lite lagom undrande över reglerna när domaren visslade åt telningarna. Naturligtvis skulle ingen av oss platsa som riktiga idrottspäron, sådana man läst om eller sett på tv.

Därför blev förvåningen desto större när en av de väna mödrarna strax intill helt plötsligt skrek rakt ut över hallen så att vi andra kramade sönder våra hett efterlängtade plastmuggar med ljummet kaffe, inköpta trots att intäkterna gynnar motståndarlaget.

"Nu! Nu är det krig!", vrålade hon till sin pojk.

För övrigt anser jag att Wien bör förstöras. I kriget på jobbet har jag givit slaget förlorat och sagt upp mig.

Jo. Jag vet. Jag har också läst i alla snusförnuftiga karriärrådgivningsspalter att man aldrig ska lämna in avskedsansökan i vredesmod och alltid gå till ett nytt arbete, inte ifrån det man har. Säkert klokt och sant.

Antagligen är jag bortskämd. Jag tycker att det ska vara roligt, engagerande och utvecklande på jobbet. Inte så att jag är rädd för att anstränga mig – att knäcka en riktigt lurig bugg eller att bringa ordning i kaos genom en klok design kan ibland få en att ifrågasätta sitt yrkesval, men belönar en å andra sidan med en enorm tillfredsställelse efteråt. En kick jämförbar med ett musikaliskt hallelujah moment.

Som sagt, jag är nog bortskämd. Men nu har jobbet handlat för mycket om politik och organisation och skuld och syndabockar och alldeles för lite om halleluja. Så jag slutar. Om allt går som det är tänkt kommer jag om tre månader att söka mina kickar på ett företag med konsultsveriges fånigaste namn.

Hål i huvet

Jag börjar bli gammal. Nyss fyllda 44 växer det lodjurstofsar på öronen och grå känselspröt från ögonbrynen. Men jag har fortfarande sammanlagt tre hårstrån på bröstet.

I morse skulle jag göra mig fin och ansa håret i näsan. Efteråt låg en stor tuss av hästsvansen kvar på badrumsgolvet. Jag vet inte hur det gick till, men jag anar att veckan som kommer kan bli något utöver det vanliga.

Krig och ofred

Den senaste veckan har jag lärt mig hur krig uppstår.

Först en konflikt på jobbet som uppenbarade hur svårt det kan vara att samarbeta mellan länder och världsdelar när det bränner till. När pressen ökar, något är på väg att gå fel och ansvar ska utkrävas. All tillit och respekt som vi arbetat i flera år med att bygga upp raseras med ett snabbt penndrag på ett organisationsdiagram. Reptilhjärnan kräver hämnd och jag vill aldrig mer äta wienerkorv eller Mozartkulor.

Sedan en Premier league-match, Westham United mot Fulham, på plats i London. Bänkraderna framför befolkas av övertända Westham-supportrar som fullständigt ignorerar det faktiskt ganska underhållande spelet på plan. De fokuserar helt på motståndarklacken ett femtiotal meter bort. En kroppsbyggartyp precis intill har en blick brinnande av vrede, ögon som svetslågor ökande i intensitet för varje domslut som går laget emot. Han står upp och hytter med nävarna medan jag börjar fundera över vad jag vet om anabola steroiders effekt på psyket och överväga olika flyktvägar ut från arenan.

Ska det vara så här?

Mitt liv som hunk 3

Så förunderligt är det på denna jord att den dag, den timme, när min blogg existerat i exakt ett år befinner jag mig i det blixtrande kraftfält, blomstrande ordäng, svallande synonymhav som är Björn Ranelid. Jag, som knappt kommer ihåg hur man skriver på svenska, samt en kamrat som är svensklärare och, till skillnad från mig, faktiskt bokläsare i allmänhet och Ranelidläsare i synnerhet. Och väldigt många damer där medelålderns grånad sedan en tid övergått i en blåare nyans. I såväl frisyr som politik, framgick av samtalen kring caféborden.

Naturligtvis infriar Ranelid alla förväntningar, utmanar jantelagen, kategoriserar kollegor, utmanar, flörtar, charmar. Uppknäppt. Inte vet jag om han kan skriva böcker, men han levererar en timmes väl repeterad medvetandeström maskerad till improvisation. Jazz.

September

Då är det officiellt: den blomstertid som kom har gått. Och vem kan klandra den, så som sommaren sett ut den sista tiden?

Men det finns uppenbarligen tröst och glädje. I september.

Mitt liv som hunk 2

Nej, man är väl ingen Ernst direkt. Det räcker inte med bara fötter när man bär varningsorange t-shirt och sonens leksaksskyddsglasögon.

Å andra sidan pratar jag inte så mycket strunt.

Aquarius

Ännu en dag i vattenpumpens tecken.

En del investerar i fonder, andra ägnar sig åt välgörenhet. Någon spenderar samtidigt som vissa knappt får pengarna att räcka. Personligen köper jag slang och gräver ner i ett hål i jorden.

Dagens törstsläckare: Bobby McFerrin – Don't worry, be happy.

Solo

Framåt kvällen mojnar vinden och bara mina varsamma omfamningar krusar det varma vattnet. Vänder mig på rygg några simtag ut, natten fortfarande för ljus för stjärnorna. Någonstans, den vackraste steelguitar jag någonsin hört.

Per Texas Johansson – Miljarder stjärnor (Johan Lindström på pedal steel).

Backventil

Det som i historiens ljus antagligen kommer att betecknas som årets, kanske decenniets, varmaste dag tillbringade jag liggande på det stampade jordgolvet i källarmörkret hos vår hydrofor. Med en rörtång i varje hand ömsom fysiskt fostrade, ömsom attackerade jag den trilskande vattenpumpen, som på ett synbart slumpmässigt sätt sprinklade tillbaka på mig.

Söndagens pissing contest: Gene Krupa och Buddy Rich – The drum battle.

Prestige

En av många bra saker med vår lilla sommarstuga är den korg av flätad rotting, sprängfylld med gamla tidskrifter, som väntar på att tömmas. Sorteras. Eller läsas.

I dag ägnade jag några lata eftermiddagstimmar åt en gammal Sound on Sound, innehållande bland annat en intervju där Donald Fagen förklarar hur Steely Dans ljudideal bottnar i teknikern Rudy Van Gelders jazz-inspelningar för Prestige.

Lördagens delikatess: Thelonious Monk – Bemsha Swing.

Istället för fotbolls-VM

Torsdagens mål: Juluka – Scatterlings of Africa.

Jättelive

Onsdagens småvarma: Gentle Giant – Free hand.